Kategoriarkiv: Documents

This section includes documents and short presentation of the documents. The material is collected by me during my visits to archives in Russia, Germany, the Netherlands, Great Britain and Sweden.

Three Cyclists’ from India and Imperial Encounters 

Publicerat av

Bombay 1920: the departure and point of arrival.

For an edited and expanded version of this blog, see: https://mayday.leftword.com/blog/three-cyclists-from-india-and-encounters-of-empire/

Published on LeftWord Blog, 11 August 2017

From the archive (RGASPI 542/1/5, 68)

”In China, the people did not believe they were Indians, because they were clean-shaven…”

The continual mining of the Comintern Archive in Moscow, either by visiting the archive or consulting the digital archive online, furthers our understanding of (as in my case) anti-colonial and anti-imperialist movements and experiences in the interwar period. By perceiving these movements as circulations of experience, and as transnational in scope and nature, documents located in the Moscow archive tells us about previously unknown encounters and narratives that either supports already established research results or adds new layers of understanding to what really happened in Europe, the US, Latin America, Asia or Africa between the wars. Hence, what I am thinking of here is the combination of global and transnational perspectives as a theoretical and methodological way of understanding history and historical processes. One example of this is the story of three cyclists’ from India who departed from Bombay (nowadays: Mumbai) sometime in 1923 for ”a world tour”, only to return four years later to the same city. In the files of the League against Imperialism, according to one of the organization’s official publications, ”Press Service” (1927), the following remarkable transnational tale of imperial encounters in China, Indo-China and the US unfolds itself.

The three Indian cyclists’ left Bombay in 1923 with the intention of visiting and experiencing new vistas and meeting other cultures rather than reading about it. Returning back to India in 1927, it had been a journey covered first, on wheels, and second, it had deepened their insight into the ”methods of Japanese, French, American and British imperialism.” According to the ”Press Service”, what they had seen ”convinced them of the urgent need of national independence,” which, in hindsight was an echo of the initial points declared by the US President Woodrow Wilson at the Versailles Peace Conference in 1919, an epochal event that faded rather as power interests took the leading role, but which found new impetus with the official establishment of the League against Imperialism in Brussels 10-14 February 1927. Hence, it was all about continuing the need of declaring and furthering the demands of the colonies to receive national independence based on the premises of national self-determination. What did the three cyclists, of whom there is little known after just reading the report in ”Press Service”, experience on the journey through Asia, reaching all the way to the US and back again to Bombay?

If we adopt a geographical perspective, the cyclists’ encountered various forms of racial prejudice and segregation, either openly or moderately expressed. Arriving in Korea they were welcomed and ”received a very heartily” reception wherever they went with their bicycles. As ”victims of Japanese imperialism”, the Koreans connected with the Indians and their heritage of belonging to a ”great land” that had been subjected to cruel exploitation by the British ”for over a century and a half”. In Indo-China, the three cyclists’ got to know very well the ”blessings of French imperialism”, a statement that explicitly referred to the most stringent and racial laws against Indians and the Chinese that had been put into effect to subject them for the reason that they were ”regarded as pariahs by the French authorities”. Different treatment of nationalities also emerged during the journey, and as was noted, the Japanese population in Indo-China was exempted from discriminating laws and given the status of ”civilized beings” in comparison with the Indians and Chinese. As the adventure finally reached the US, and as the three cyclists’ made port in San Francisco, they could read on signboards in many places that ”Japs, Chinese, Indians, Dogs and Cats not allowed.”

Thus, as much as racial prejudice was a natural feature in various national contexts, it was also increasingly transnational in scope and intent wherever the three cyclists’ chose to steer their direction. The report in ”Press Service” concludes the impressions of imperialism made by the cyclists’ after ”the world tour”. Accordingly, French imperialism was as far away as possible from the national insignia of ”liberty, equality and justice” as it was put into practice in the French colonies, whereas British imperialism came as no surprise to the three Indians, meaning, it was pretty evident that all means were taken by British colonial authorities to act as ”protector of the interests of British nationals.”

This single document outlines in general terms the fundamental approach of ”thinking transnational”, or as Akira Iriye writes in Global and Transnational History (2013): ”[T]ransnational history, … focuses on cross-national connections, whether through individuals, non-national identities, and non-state actors, or in terms of objectives shared by people and communities regardless of their nationality.” Hence, what the encounter of these three unidentified cyclists’ from India tells us is that regardless of identifying themselves as ”Indian”, communication and travel across continents during four years was made possible with mechanical means: the bicycle, and through this vehicle, this enabled encounters and meetings of a novel kind that changed their understanding of colonialism and imperialism.

Den biografiska utmaningen

Publicerat av

Willi Münzenberg i Frankfurt am Main 1929 i samband med Förbundet mot imperialism och för nationellt oberoende (League against Imperialism and for National Independence) andra internationella kongress. Till vänster: James W. Ford, kommunist från USA, och till höger: Garan Tiemoko Kouyaté, antikolonial aktivist och kommunist från Mali men levde i Paris. Kouyaté avrättades av nazisterna i Frankrike under andra världskriget.

Att skriva en biografi är en utmaning. Jag har gett mig på utmaningen att försöka skriva en levnadsberättelse om Wilhelm Münzenberg (smeknamn: Willi, 1889-1940), en mytomspunnen person som var verksam inom den internationella kommuniströrelsen mellan de båda världskrigen, men var sprungen ur och formad av en socialistisk och pacifistisk världsbild. I första hand när jag ställde mig inför uppgiften att börja pussla ihop en biografi om Münzenbergs liv var att komma fram till vad jag inte är ute efter. Ska det skrivas ännu en biografi som redogör för i kronologisk detalj hur en viss person har levt, och med tanke på Münzenbergs aktiva deltagande i en miljö som kan karaktäriseras som ”politisk”, vilken nytta är det att skriva ännu en ”politisk biografi”? Nej, det är det inte. Och det har redan gjorts vid två tidigare tillfällen när vi kommer till tolkningar av Münzenbergs liv. Dels täcker Babette Gross (Münzenbergs partner) biografi Willi Münzenberg. Eine politische Biographie (Stuttgart, 1967) in hans politiska liv i en värld som var satt i ständig förändring, dels har vi att göra med Sean McMeekins tendentiösa skildring av Münzenberg i The Red Millionaire. A Political Biography of Willi Münzenberg (New Haven, 2003). I det senare fallet är det tydligt att målet inte var att uppnå en objektiv tolkning, utan att istället spä på med fördomar och förutfattade meningar om en person som tydligen irriterade författaren.

Nej, jag är inte ute efter att försöka skildra Münzenbergs politiska liv och karriär. Det är inte där kärnan till hans liv går att finna, det politiska må ha varit en central del, men det utgjorde bara en del av en större helhet. Med tanke på den omfattande forskning som jag har bedrivit i arkivsamlingar i Moskva, främst det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI), har jag samlat ihop en stor mängd källor där Münzenberg talar genom dokumenten. Till exempel, dokument i hans personfil eller i korrespondens från honom till ett stort antal aktörer över hela världen speglar en driven men skickligt balanserande person som hade fingret i vinden för att se åt vilket håll den politiska trenden svängde, främst internt i den kommunistiska rörelsen. Källorna visar också på en försiktig person som alltmer under 1930-talet med all säkerhet valde sina ord, särskilt vid hans sista vistelse i Moskva 1936. Fyra år senare var Münzenberg och Babette inte längre tillsammans, dock berodde detta inte på en separation mellan de två. För det första, Tysklands invasion av Frankrike 1940 delade på de två, och för det andra, Münzenberg hittades död den 17 oktober i Montagne av en skogsvakt vid namn M. Belle. Ett abrupt slut på ett liv som hade levts intensivt på alla nivåer: politiskt, socialt och personligt, och samtidigt befann sig Babette i Lissabon hösten 1940, redo att resa över till USA, funderandes över vad som hade hänt med Münzenberg efter de hade kommit ifrån varandra. Att gå i dialog med källorna för att hitta ”personen” istället för att återigen skildra ett ”politiskt djur” är en mer kreativ och konstruktiv väg att gå (misstänker jag) för att hitta nyanserna i Münzenbergs liv.

Willi Münzenbergs grav, Montaigne, S:t Marcellain.

Slutligen, ett viktigt syfte med att skriva en biografi om Münzenberg handlar om att motverka myter och försköning. I och med Östtysklands sammanbrott 1989 i skenet och ljudet av Berlinmurens fall försvann även personkulten kring ett flertal tyska kommunister (Walter Ulbricht, Wilhelm Pieck) för att ersättas med skam och tystnad. I vakuumet har Münzenberg återvänt som en figur för den tyska vänsterrörelsen att hänga upp idéer och tankar om ”global solidaritet”.

Visst är tanken fin och nobel, men till syvende och sist handlar det om revision och förnekelse. Och varför då? Jo, under den östtyska perioden förpassades Münzenberg till något som har betecknats i termer ”the dustbin of history”, och ansågs vara persona-non-grata av och i den tyska kommuniströrelsens historia. I det avseendet är det särskilt viktigt att finna en objektiv balans för att placera in en person som Münzenberg i ett sammanhang som först och främst bör rikta sig mot historisk förståelse, och inte att använda honom i politiska syften. Måhända som en källa av inspiration för att agera och motverka en negativ världsbild, men inte i politiska kontexter. Münzenberg var en person som kan ses som en ”röd visionär” som bidrog till att förändra det politiska landskapet och hur politisk propaganda skulle skapas och framföras i publika rum, främst i Weimarrepubliken men också på en global nivå i rörelser mot fascism och kolonialism. Münzenberg var först och främst en organisatör och aktivist, inte en teoretiker, och det är ett av målen med att anta den biografiska utmaningen: att ge en balanserad bild av en komplex person genom att gå i dialog med Münzenberg utifrån vad källorna har att säga. Det är åtminstone en utgångspunkt att hålla fast vid.

Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Publicerat av

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.

Hidden Narratives, Forgotten Stories: Anti-Colonialism and Stockholm, 1917-1921

Publicerat av
A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

Below follow an introduction to a research project I am trying to develop on transnational anti-colonialism in the spatial and temporal setting of Stockholm between 1917-1921. Focus is on tracing largely unknown anti-colonial narratives, which, here is designated as ”hidden narratives and forgotten stories”. Please observe: this is a work in progress, and any funding has not yet been secured for the project, but I would not mind hearing of your opinion about the idea and general scope of the theme. (16.3.2017)

Thematic and chronological outline of the project:

In 1917, leaders of the European socialist movement selected Stockholm as the most suitable and logical place to discuss a solution to the on-going political conflict on the European continent. At the same moment, anti-colonial activists living in Europe perceived the idea from a different perspective. With the outbreak of the Russian revolution in February, the socialist movement welcomed the changing political and social scenario in Russia and called for an international conference to be convened in the Swedish capital, namely the “Stockholm Peace Conference”. However, representatives of socialist parties in Germany, France and Great Britain declared their intention of not attending the conference due to national alignments in the on-going war. Yet, the Belgian socialist Camille Huysmans together with the Swedish social democratic leader Hjalmar Branting took stride in forming the “Netherlands-Scandinavian Committee” to show that the despite of the frail character of the socialist movement in Europe, it nevertheless aimed at putting forward plausible solutions that could aid in solving the societal situation or in reviving the international activities of the socialist movement. As the war had assumed the character of an “imperial war”, positing former and new power alliances in cooperation with or against each other, hence the Great War remark, the widespread belief among the involved nations was that the conflict was “a war to end all wars”, aiming to put an end to historical power disputes among the nations of Europe, an issue connected to global factors as claims of power through the geography of colonialism and imperialism. On the other hand, the Great War had seriously altered the functional and structural conditions of anti-colonialism as an idea and movement as it had emerged in the beginning of the twentieth century. The Great War created a global political geography that changed the political space for anti-colonial activists in Europe, Asia, and the USA. The “Stockholm Peace Conference” thus appeared as one of few available opportunities for anti-colonial activists to put forward their demands of national independence. Travelling from various locations in Europe and known of having been present in Stockholm in 1917 were delegations from Egypt, Persia, Finland, India, Poland, the Jewish association “Poale Zion”, Armenia (which highlighted Turkish oppression and the genocide of the Armenian population), the Balkan countries, and an Islamic association. While the history of the peace conference, and the reasons for why it never happened, has been covered extensively in previous research (Kan, 2005; Mazower, 2012; Mishra, 2012; Conrad and Sachsenmeier, 2007; Manela, 2007; Nishikawa, 2010; Kirby, 1986), the activities, demands and connections of the anti-colonial delegations and their representatives remain hidden and forgotten, excluded from an historiographical tradition that has been defined either by national frameworks or the history of Swedish and European labour movements.

Stockholm and the proposed peace conference initiated a spatial and temporal setting for anti-colonialism, a point of departure that encouraged anti-colonial activists at a moment when nothing and everything seemed possible. However, this would continue in Stockholm after 1917, having several anti-colonial activists remain in the city. The historical understanding of Sweden and Stockholm in 1917 and the aftermath of the Great War in 1918, has primarily focused on the consequences of the social and political tensions as they emerged in the nation, for example food riots and social upheaval; and the fractionalization of the political left and general fear of revolution because of the Bolshevik coup d’état in Soviet Russia in October 1917. Further, the project suggest that the conference can be interpreted as the rehearsal of things about to unfold, meaning, similar patterns of ignorance vis-a-vi the colonial question at the Stockholm conference appeared at the Versailles Peace Conference in 1919. Erez Manela’s study (2007) of the “Wilsonian moment” in Versailles depicts how the introduction of liberal internationalism and the idea of a gradual transference of national independence to the colonies turned, however, into a mirage having the colonial delegates being treated with silence and indifference. But, at the same time existed a transnational world in Stockholm, connecting separate identities from colonized states and nations, sharing similar objectives among people and associations regardless of nationality (Iriye: 2013, p.15).

By situating a transnational history of anti-colonialism in Stockholm 1917-1921, this disclose why and how the official position of Swedish neutrality turned the Swedish capital into an anti-colonial space for activists seeking an opportunity of spreading knowledge about colonial oppression, and at the same time, to seek political refuge. Samuel Moyn states in The Last Utopia (2010) that “anti-colonialist ideology” had its origins in tiny groups often characterized “on the far left”, and are frequently linked to student or immigrant networks in metropoles with their own versions of internationalism and nationalism. Thus, the research project will contribute in disclosing the Swedish capital as a crucial “anti-colonial metropole” at a certain moment in time, and further, highlight the historical lacuna of anti-colonialism in Stockholm as a hidden narrative and forgotten story.

Tankar om plats och förändring

Publicerat av
En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

The Canonical Literature of International Communism: The British Case, 1920

Publicerat av

Propaganda Poster for the Communist International

In November-December 1920, European communism took another step in consolidating itself as a movement after the Second International Comintern Congress in Moscow. The recently established communist party in Great Britain had formed information centers, places that functioned as distributive channels to spread the sanctioned literature of the Comintern. For the British communist movement represented London a crucial hub, where the ”B.S.P. Literature Dept. 21 Maiden Lane, Strand, London W. E. 2” and the ”Workers Soc. Fed., 400 Old Ford Rd., London E. 3” were the preferred locations to visit, or contact in order to find socialist and communist literature. The Communist Party of Great Britain (CPGB) also had a center in Glasgow at the ”S. L. Press 50 Renfrew Str”, and in South Africa at the office of the International Socialist League in Johannisburg (P.O. Box 4179). 

To coordinate the distribution of this canonical literature, the Amsterdam Bureau of the Executive Committee of the Communist International (ECCI), an organisational body established in 1920 on Lenin’s personal instructions, organised and supervised this operation. The functions of the Amsterdam Bureau was to act as a connective administrative hub for the Comintern outside of the Soviet Russian border, involving the control and supervision over the communist movement in Western Europe after the Comintern’s foundation in 1919. In Amsterdam governed the Dutch communist and Comintern emissary Sebald Justius Rutgers the bureau, while in Berlin, the so-called ”partner”, the West European Secretariat, was run by Yakov Reich (”Thomas”).  

An examination of the Amsterdam Bureau collection (fond 497) in the Comintern Archive disclose a number of documents/lists that informs us about what kind of literature the communists should read and circulate among its members, or use while recruting new supporters. In the British case, one wonders therefore what was on the ”reading list”? Below follow, in alphabetical order, the canonical literature of British communism in 1920:

Ch. Beard, Industrial Revolution; Bela Kun, Revolutionary Essays; T. Brady, Historical Basic of Socialism in Ireland; [?] Clarke, The Story of Robert Burns; J. Connolly; Labour in Ireland; [?] Déslinierès, Coming Socialism; A.C. Doyle and J. McCabe, Truth of Spiritualism; [?] Fairchild, Socialism and the League of Nations; [?] Gallacher and J. Campbell, Direct Action; [?] Goode, Bolshevism at Work; H. Gorter,       Ireland: the Achilles Heel of England; H. Gorter, The World Revolution; [?] Hay, The Beardmore-Vickers Octopus; B. G. Horniman, Amritsar and our Duty to India; Lenin, Chief Task of our Times; Lenin, Collapse of the Second International; Lenin, Land Revolution in Russia; Lenin, Proletarian Revolution; Lenin, Soviets at Work; Lenin, The Proletarian Revolution; Lenin, Thesis: Democracy and Proletarian Dictatorship; Lenin, Towards Soviets; D. de Leon, As to Politics; M. Litvinoff, Bolshevik Revolution; N. Lenin, His Life and Work; [?] Maclean, Coming War with America; [?] Maclean, Condemned from the Dock; [?] Maclean, War after the War; Malone, Russia Republics; R. Marchand, Why I Support Bolshevism; [?] Money, Fifty Points about Capitalism; Rajani Palme Dutt, The Two Internationals; Sylvia Pankhurst, Lloyd George takes the Mask off; [?] Paul, Hands off Russia; [?] Price, Capitalist Europe and Socialist Russia; [?] Price,  Origins and Growth of Russia Soviets; [?] Newbolds, Bankers, Bondholders and Bolsheviks; [?] Newbolds, Menace of American Capitalism; [?] Newbolds, Politics of Capitalism; Karl Radek, Socialism, Science to Practice; [?] Ransome, Six Weeks in Russia 1919; [?] Ransome, Truth about Russia; [?] Rickman, Eye-Witness from Russia; [?] Roebuk, Nationalisation of Women; [?] Sadoul, Socialist Soviet Republic; [?] Shumazki, Aims of the Bolsheviki; Boris Souvarine, Third International; [?] Stair, Worker looks at History; J. Stewart, An Appeal to the Young; [?] Tchitcherine, The Foreign Policy of Soviet Russia; [?] Tchitcherine, Russia’s plan for the League of Nations; Leon Trotsky, Bolsheviki and World Peace; Leon Trotsky,  History of Russian Revolution; Klara Zetkin, Through Dictatorship to Democracy; [unknown] A Sketch of the Russian Trade-Union Movement; [unknown] First Code of Laws of Russian Republic; German Spartacist: Their Aims and Objects.

”…a smooth operator”: Laszlo Dobos (a.k.a. Louis Gibarti) Short Personal File in the Comintern Archive

Publicerat av
Enclosed Picture in Gibarti's Personal File, National Archives (Kew Gardens, London) Public Records Office KV2/1401

Picture of Louis Gibarti, Source: The National Archives (Kew Gardens, London) Public Records Office KV2/1401

In 1946, an unknown writer remembered and described the Hungarian Laszlo Dobos as ”a smooth operator”, a person that had been active under the name of Louis Gibarti (1895-1967), and was intimately connected to Willi Münzenberg’s activities. I will not here go further into detail about Gibarti/Dobos life and career in the international communist movement during the interwar years. However, the definition of Gibarti as ”a smooth operator” aptly describes his life and the ambigous traces left behind in the Comintern Archive in Moscow, traces that leave more questions than answers. While some of the active individuals in the Comintern left a trail of documents, compiled and categorized in personal files, Gibarti’s personal file consists only of half a page (see below), which, in all of its scarceness, give no substantial evidence or clues about his actual role or contributions in various communist movements or activities during the 1920s-30s. 

Still, Gibarti is a fascinating character in the history of international communism, a person that played a part in shaping the outcome of the League against Imperialism and the Anti-war movement in 1932 (the Amsterdam Congress in August, 1932) to mention a few examples. In 1941, the political police in Madrid arrested Gibarti ”while trying to cross illegally Spain”, whereupon he spent 27 months in Spanish prisons and camps. After the Second World War, Gibarti held a position in the UNESCO, later suspected of being an informant for the FBI in connection with the communist spectre beginning to haunt the USA as the Cold War made its entrance. In 1955, Gibarti re-established some of the contacts from the 1920s as he interviewed the Indian Prime Minister Jawaharlal Nehru in the French paper Le Monde diplomatique in relation to the Afro-Asian Conference in Bandung 1955. Thus, this is one of several historical threads which link together the Bandung Conference in 1955 with the ”First International Congress Against Colonialism and Imperialism” in Brussels 1927.   

Below follow Gibarti’s ”total” personal file in the Comintern Archive:    

RGASPI 495/205/6048: Louis Gibarti (LUIZ GIBARTI)

List 1, Biography on Gibarti, undated

Luis Gibarti, geb. 26.4.95. Ungarn. Politisch organ. Seit 1913 Jug. 1919 ung. KP. KPD seit Febr.29 (?) Arbeitete im internationalen Auftrag für die IAH, war in Amerika usw. Vor Eintritt der Hitlerdiktatur war G. Instrukteur der Telefunkenzelle. April [19]33 verließ er Deutschland auf Anweisung des Gen. Mü [Münzenberg]. Er meldete sich nur bei seiner Zelle ab, da er die UBL nicht erreichen konnte. War dann in Paris Sekr. d. Welthilfskomitees, und reiste in dessen Auftrag auch andere Staaten.

The sparse content in Gibarti’s personal file in the Comintern Archive stands in stark contrast with his personal file, located in the British National Archives in Kew Gardens, London. The dossier contains documents and accounts which entails a thorough understanding of Gibarti’s life both within and outside the international communist movement. The history of Gibarti will be continued…