På jakt efter en rotlöshet som identitet

Flygplats som en känsla av rotlöshet.

Jag uppskattar känslan av att sitta på en flygplats. Känslan av att vara på väg någonstans, på väg till en plats jag aldrig har besökt förut, eller för den delen, har upplevt ett antal gånger redan. Egentligen spelar det ingen större roll eller gör någon direkt skillnad. Att resor förändrar och formar ens uppfattning och förståelse av världen är ett ständigt aktuellt sätt att tolka hur rörelser och flöden är sammanlänkade (interconnectedness). Om vi ser på det nationella och hur det bidrar till att forma identiteter är det ett antal observationer som gör att jag ifrågasätter den nationella konstruktionen, men också hur det nationella påverkar oss. Vi kan ta en så enkel fråga som den här: vad är det som gör att man identifierar sig som svensk? Är det en känsla av tillhörighet genom ett kulturellt arv eller vad kan det vara? Jag tror att det är genom mina personliga upplevelser och resor över tid som har gjort att jag har skapat ett förhållande till hur det är att vara ”svensk”.

Under min tid inom universitetsvärlden har jag jobbat mer utomlands än i Sverige. Det har i sin tur förändrat mig och gett mig erfarenheter som jag troligtvis inte hade haft annars. Jag har sett hur trender har vuxit fram över tid under 2000-talet inom det akademiska. I dagsläget handlar mycket om hur vi identifierar oss utifrån aktiva val och teoretiska ingångar. Antingen är det genom ett transnationellt- och globalhistoriskt perspektiv; eller genom identitetsskapande ramverk som genus-, klass- och ras eller utifrån ett nationellt och lokalt periskop. Själv anser jag att det lokala/nationella inte kan existera exklusivt i en glaskupa, utan det globala är ständigt närvarande och måste tas i beaktande för att kunna urskilja det som utgör något lokalt. Ett exempel: hur hade ett tolkande av den svenska textilindustrin under 1800-talet sett ut om inte slavekonomin i Nordamerika hade varit inkluderats i ekvationen? Men, det globala handlar inte heller för delen om att tolka och förstå allting överallt, istället är det ett sätt att se på världen som sammanlänkad och gemensam. Tony Judt skrev i The Memory Chalet (2010) att ”academic taste follows fashion” och visst är det så idag, det vill säga, man väljer att forska om det man vill forska om utifrån en samhällelig tendens som i sin tur präglar ens uppfattning. Var befinner vi oss idag? Den metodologiska nationalismen och saker och tings ”unikhet” verkar ha vunnit alltmer mark. Frågan är då om identitet skapar hinder istället för möjligheter.

Jag är född i Sverige, en historisk del i Norden sett som region och forna tiders stormakt under den tidigmoderna perioden. Norden i sig är tätt sammanflätad med Europas historia. Om jag gräver lite till expanderar nätverket utifrån min personliga historia. Till exempel, en stor del av mammas släkt (systrar och bröder till min mormor) valde att emigrera till Nordamerika under 1900-talets början med målet att etablera sig och starta ett nytt liv. På flykt från ekonomiska begränsningar i hemlandet i sökandet efter nya möjligheter i ”den nya världen” blev den svenska emigrationen västerut över Atlanten också en del av den definitiva kolonisationen av den nordamerikanska kontinenten under 1800-talets slutskede. Detta är en av flera fonder som med all säkerhet har påverkat skapandet av min identitet, men jag skulle vilja hävda att det är via resor och yrkesverksamhet som känslan av rotlöshet har slagit rot. Hur kommer det sig? Jag känner mig inte som svensk men är svensk medborgare enligt passet; jag har gläntat på den finlandssvenska identiteten men för det mesta upplevt ett utanförskap, jag har vistats i Moskva men den ryska världen utgör ett helt annat kapitel för mig. Vidare, min korta vistelse i New Delhi i Indien 2014 var en ögonöppnare, och slutligen, att ensam vandra upp och nerför på Manhattan i New York 2007 i samband med en konferens på Columbia University om ”limited solidarities” var en inkörsport i en plats som kan anses vara ”världens huvudstad”. Att vara på jakt efter en rotlöshet som identitet har därför gett mig en insyn i hur jag väljer att tolka världen ur ett samhälleligt och samtidshistoriskt perspektiv. Är då känslan av att sitta på en flygplats det närmaste som kan upplevas som hemma? Nej, det är det inte. Men det speglar hur jag uppfattar världen och mig själv i världen, det vill säga, genom rörelser och möten berikas det globala samfundet. Och därigenom kanske det är värt att blicka uppåt istället för att stirra neråt i specifika fåror.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.