Etikettarkiv: rumslighet

Att gröpa ur en grapefrukt eller vad har vi lärt oss egentligen?

Publicerat av

Barcelona, Rambla: i efterdyningarna av terror.

Vaknade den här morgonen till nyheterna av att ytterligare ett terrordåd hade utförts i en europeisk storstad, Barcelona. På turiststråket Rambla hade en ensam förare i en skåpbil rent bokstavligt plöjt sin väg framåt i rusande fart och orsakat ett stort antal dödsoffer och skadade samt skapat en panik som dels spred sig lokalt, dels vidare globalt tack vare nyhetsrapporteringen. Senare på fredagseftermiddagen utförs ett blodigt dåd i Åbo. Under en längre tid har jag tänkt men undvikit att sätta pränt på det som jag gått omkring och funderat kring vad som händer antingen nära oss eller långt bort. Och jag trodde att det vore enkelt att ignorera att skriva om det som kommer att följa nedan. Men att vara tyst är lika med att vara likgiltig. Ett sådant agerande ger vid handen ett ”tyst stöd” till de krafter och negativa röster som tar alltmer plats i dagens offentliga rum lokalt och globalt. Det går helt enkelt inte längre att vare sig blunda eller vara tyst.

Frågan jag ställer mig är om 2017 kommer kulminera i ett scenario där världen har blivit stadd i ett permanent undantagstillstånd? Det räcker med att se på den dagliga utvecklingen i USA, i vilket de groteska händelserna i Charlottesville för drygt en vecka sedan får symbolisera en djupt splittrad nation som styrs av person som verkar mer genom fingrarna (gester, Twitter) än genom huvudet. Här tänker jag främst på att leda ett land genom resonemang och en vilja till förståelse. Orsakerna till varför Donald Trump är som han är för många att ta upp här, och det räcker att titta på televisionen eller läsa analyser i pressen för att skapa sig en god bild av det hela. Hänger det hela ihop med att det är enklare att uppmärksamma det negativa i jämförelse med det positiva? Det må vara så, och vilket har blivit mer eller mindre en kliché att säga nuförtiden: ”att vi ska se på och lära oss av historien”. Men det visar oss också att historia inte enbart borde ses som en kronologisk eller linjär resa som rör sig stadigt framåt, det verkar istället vara mer som om mänskligheten är dömd till att upprepa tidigare katastrofala beslut och beteenden utifrån ett cirkulärt resonemang. Med det menar jag att samhälleliga fenomen följer ett mönster av att utvecklas – kulminera – gradvis eller snabbt försvinna – glömmas bort… och sedan börjar cykeln om igen.

Idag står världen återigen inför en storm av hatfyllda åsikter som har tydliga rötter i det förflutna. Se bara på ”återuppståndelsen” av fascism och nazism i Europa och USA, i vilket det senare där viftandet med nazistflaggor ter sig helt historielöst. Eller för den delen, hur terrorism dagligen påverkar varje enskild människa över hela världen genom att antingen skapa sympati för offren eller spä på redan etablerade fördomar gentemot befolkningar och religiösa inriktningar (läs islam). Världen rör sig mot en ny polarisering: det är ”vi mot dem” och frågan är på vilken sida man väljer att stå på om man väljer att hoppa på det tåget. Vidare, dystopi och mörker verkar lägga sig som ett raster över mänskligheten och frågan är hur vi ska hantera det hela. När det ser ut som om historien upprepar sig är en väg att gå att vända sig till kända urtolkare av ondskan genom historien, eller för den delen, varför mänskligheten helt enkelt verkar ha glömt vad som redan har hänt.

I det senare fallet kan vi se på vad den franske historikern Marc Bloch ansåg om att förstå det nutida genom det förflutna i The Historian’s Craft (ett manuskript som publicerades postumt i Frankrike 1949, Bloch avrättades i Lyon av nazisterna den 16 juni 1944): ”…within a generation or two, human affairs have undergone a change which is not merely rapid, but total, … It overlooks the force of inertia peculiar to so many social relations”. Bloch hävdade att likgiltigheten för det förflutna inte enbart förvirrar den samtida vetenskapen men skapar allmän oreda i den tid man lever i. I det förra avseendet får vi vända blicken mot sommaren 1950. Hannah Arendt, en tysk-amerikansk politisk filosof och tillika en av 1900-talets mer framstående skribenter kring fenomenet ”ondskan” (den banala ondskan), skrev i förordet till den monumentala studien The Origins of Totalitarianism att:

”Never has our future been more unpredictable, never have we depended so much on political forces that cannot be trusted to follow the rules of common sense and self-interest – forces that look like sheer insanity, if judged by the standards of other countries … On the level of historical insight and political thought there prevails an ill-defined, general agreement that the essential structure of all civilizations is at the breaking point”.

Nürnberg 1937

Ord skrivna utifrån orsaken och verkan av det andra världskriget, men också utvecklingen av det globala samfundet efter 1945 genom det kalla krigets polarisering av världen i ”det goda väst och det onda öst”. Arendts ord nedtecknade 67 år sedan verkar tyvärr ha tagit sig karaktären av att vara eviga och spelar en likvärdig betydelse idag.

Observationer och tillbakablickande har fortsatt fram till idag. En av de mer framstående historikerna i vår tid, Tony Judt, ställde sig frågan ”vad har vi lärt oss, om någonting överhuvudtaget” när det kom till betydelsen av att förstå 1900-talets historia. Det var en pessimistisk bild Judt målade upp i sin text, publicerad 2008 i The New York Review of Books, och domen över dagens samhälle var inte nådig, det vill säga att för att kunna bygga en bättre värld behöver vi, enligt Judt, ”gå tillbaka och titta noga” på vad som hände under 1900-talet. Ett århundrade färgat av globala katastrofer (krig, mass- och folkmord, förföljelser, svält) och totalitära regimer grundade utifrån ideologiska förebilder (nazism, fascism och kommunism). Till detta kan vi lägga en värld som under 1900-talet radikalt förändrades om vi ser till maktstrukturer, nationalstaters förhållande till varandra och till sig själva (nationalism och patriotism) och det postkoloniala (sönderfallet av forna imperier som Storbritannien och Frankrike efter 1945). Det är ett mischmasch av trådar som leder hela vägen ner från det globala till det lokala.

Jag har funderat kring uttrycket ”att man gröper ut något som en grapefrukt”. Det kan antingen relatera till något personligt, men i det här avseendet passar det in på hur världen ser ut 2017. Till slut finns det inte mycket kvar att gröpa ur och istället ersätts det med något annat. Terror spär på rädsla och rädsla föder likgiltighet, och för att låna ett begrepp hämtat ur Arendts studie, samhällen ”atomiseras” och till slut är människan ensam och isolerad, oförmögen att lita på någon. Men varför har jag skrivit denna text? Jo, å ena sidan måste livet finna en väg att gå vidare i vilket vardagslivet har sina rutiner, och å andra sidan får inte cynism eller likgiltighet inte segra. Det är enkelt att vända bort blicken och döma, sluta ögonen eller hålla handen för munnen, men i slutändan blir vi alla dömda av historien om vi står bredvid och enbart tittar på. Vi kan bättre än så…

Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Publicerat av

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.

Tankar om plats och förändring

Publicerat av
En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.