Etikettarkiv: Tony Judt

Att gröpa ur en grapefrukt eller vad har vi lärt oss egentligen?

Publicerat av

Barcelona, Rambla: i efterdyningarna av terror.

Vaknade den här morgonen till nyheterna av att ytterligare ett terrordåd hade utförts i en europeisk storstad, Barcelona. På turiststråket Rambla hade en ensam förare i en skåpbil rent bokstavligt plöjt sin väg framåt i rusande fart och orsakat ett stort antal dödsoffer och skadade samt skapat en panik som dels spred sig lokalt, dels vidare globalt tack vare nyhetsrapporteringen. Senare på fredagseftermiddagen utförs ett blodigt dåd i Åbo. Under en längre tid har jag tänkt men undvikit att sätta pränt på det som jag gått omkring och funderat kring vad som händer antingen nära oss eller långt bort. Och jag trodde att det vore enkelt att ignorera att skriva om det som kommer att följa nedan. Men att vara tyst är lika med att vara likgiltig. Ett sådant agerande ger vid handen ett ”tyst stöd” till de krafter och negativa röster som tar alltmer plats i dagens offentliga rum lokalt och globalt. Det går helt enkelt inte längre att vare sig blunda eller vara tyst.

Frågan jag ställer mig är om 2017 kommer kulminera i ett scenario där världen har blivit stadd i ett permanent undantagstillstånd? Det räcker med att se på den dagliga utvecklingen i USA, i vilket de groteska händelserna i Charlottesville för drygt en vecka sedan får symbolisera en djupt splittrad nation som styrs av person som verkar mer genom fingrarna (gester, Twitter) än genom huvudet. Här tänker jag främst på att leda ett land genom resonemang och en vilja till förståelse. Orsakerna till varför Donald Trump är som han är för många att ta upp här, och det räcker att titta på televisionen eller läsa analyser i pressen för att skapa sig en god bild av det hela. Hänger det hela ihop med att det är enklare att uppmärksamma det negativa i jämförelse med det positiva? Det må vara så, och vilket har blivit mer eller mindre en kliché att säga nuförtiden: ”att vi ska se på och lära oss av historien”. Men det visar oss också att historia inte enbart borde ses som en kronologisk eller linjär resa som rör sig stadigt framåt, det verkar istället vara mer som om mänskligheten är dömd till att upprepa tidigare katastrofala beslut och beteenden utifrån ett cirkulärt resonemang. Med det menar jag att samhälleliga fenomen följer ett mönster av att utvecklas – kulminera – gradvis eller snabbt försvinna – glömmas bort… och sedan börjar cykeln om igen.

Idag står världen återigen inför en storm av hatfyllda åsikter som har tydliga rötter i det förflutna. Se bara på ”återuppståndelsen” av fascism och nazism i Europa och USA, i vilket det senare där viftandet med nazistflaggor ter sig helt historielöst. Eller för den delen, hur terrorism dagligen påverkar varje enskild människa över hela världen genom att antingen skapa sympati för offren eller spä på redan etablerade fördomar gentemot befolkningar och religiösa inriktningar (läs islam). Världen rör sig mot en ny polarisering: det är ”vi mot dem” och frågan är på vilken sida man väljer att stå på om man väljer att hoppa på det tåget. Vidare, dystopi och mörker verkar lägga sig som ett raster över mänskligheten och frågan är hur vi ska hantera det hela. När det ser ut som om historien upprepar sig är en väg att gå att vända sig till kända urtolkare av ondskan genom historien, eller för den delen, varför mänskligheten helt enkelt verkar ha glömt vad som redan har hänt.

I det senare fallet kan vi se på vad den franske historikern Marc Bloch ansåg om att förstå det nutida genom det förflutna i The Historian’s Craft (ett manuskript som publicerades postumt i Frankrike 1949, Bloch avrättades i Lyon av nazisterna den 16 juni 1944): ”…within a generation or two, human affairs have undergone a change which is not merely rapid, but total, … It overlooks the force of inertia peculiar to so many social relations”. Bloch hävdade att likgiltigheten för det förflutna inte enbart förvirrar den samtida vetenskapen men skapar allmän oreda i den tid man lever i. I det förra avseendet får vi vända blicken mot sommaren 1950. Hannah Arendt, en tysk-amerikansk politisk filosof och tillika en av 1900-talets mer framstående skribenter kring fenomenet ”ondskan” (den banala ondskan), skrev i förordet till den monumentala studien The Origins of Totalitarianism att:

”Never has our future been more unpredictable, never have we depended so much on political forces that cannot be trusted to follow the rules of common sense and self-interest – forces that look like sheer insanity, if judged by the standards of other countries … On the level of historical insight and political thought there prevails an ill-defined, general agreement that the essential structure of all civilizations is at the breaking point”.

Nürnberg 1937

Ord skrivna utifrån orsaken och verkan av det andra världskriget, men också utvecklingen av det globala samfundet efter 1945 genom det kalla krigets polarisering av världen i ”det goda väst och det onda öst”. Arendts ord nedtecknade 67 år sedan verkar tyvärr ha tagit sig karaktären av att vara eviga och spelar en likvärdig betydelse idag.

Observationer och tillbakablickande har fortsatt fram till idag. En av de mer framstående historikerna i vår tid, Tony Judt, ställde sig frågan ”vad har vi lärt oss, om någonting överhuvudtaget” när det kom till betydelsen av att förstå 1900-talets historia. Det var en pessimistisk bild Judt målade upp i sin text, publicerad 2008 i The New York Review of Books, och domen över dagens samhälle var inte nådig, det vill säga att för att kunna bygga en bättre värld behöver vi, enligt Judt, ”gå tillbaka och titta noga” på vad som hände under 1900-talet. Ett århundrade färgat av globala katastrofer (krig, mass- och folkmord, förföljelser, svält) och totalitära regimer grundade utifrån ideologiska förebilder (nazism, fascism och kommunism). Till detta kan vi lägga en värld som under 1900-talet radikalt förändrades om vi ser till maktstrukturer, nationalstaters förhållande till varandra och till sig själva (nationalism och patriotism) och det postkoloniala (sönderfallet av forna imperier som Storbritannien och Frankrike efter 1945). Det är ett mischmasch av trådar som leder hela vägen ner från det globala till det lokala.

Jag har funderat kring uttrycket ”att man gröper ut något som en grapefrukt”. Det kan antingen relatera till något personligt, men i det här avseendet passar det in på hur världen ser ut 2017. Till slut finns det inte mycket kvar att gröpa ur och istället ersätts det med något annat. Terror spär på rädsla och rädsla föder likgiltighet, och för att låna ett begrepp hämtat ur Arendts studie, samhällen ”atomiseras” och till slut är människan ensam och isolerad, oförmögen att lita på någon. Men varför har jag skrivit denna text? Jo, å ena sidan måste livet finna en väg att gå vidare i vilket vardagslivet har sina rutiner, och å andra sidan får inte cynism eller likgiltighet inte segra. Det är enkelt att vända bort blicken och döma, sluta ögonen eller hålla handen för munnen, men i slutändan blir vi alla dömda av historien om vi står bredvid och enbart tittar på. Vi kan bättre än så…

På jakt efter en rotlöshet som identitet

Publicerat av

Flygplats som en känsla av rotlöshet.

Jag uppskattar känslan av att sitta på en flygplats. Känslan av att vara på väg någonstans, på väg till en plats jag aldrig har besökt förut, eller för den delen, har upplevt ett antal gånger redan. Egentligen spelar det ingen större roll eller gör någon direkt skillnad. Att resor förändrar och formar ens uppfattning och förståelse av världen är ett ständigt aktuellt sätt att tolka hur rörelser och flöden är sammanlänkade (interconnectedness). Om vi ser på det nationella och hur det bidrar till att forma identiteter är det ett antal observationer som gör att jag ifrågasätter den nationella konstruktionen, men också hur det nationella påverkar oss. Vi kan ta en så enkel fråga som den här: vad är det som gör att man identifierar sig som svensk? Är det en känsla av tillhörighet genom ett kulturellt arv eller vad kan det vara? Jag tror att det är genom mina personliga upplevelser och resor över tid som har gjort att jag har skapat ett förhållande till hur det är att vara ”svensk”.

Under min tid inom universitetsvärlden har jag jobbat mer utomlands än i Sverige. Det har i sin tur förändrat mig och gett mig erfarenheter som jag troligtvis inte hade haft annars. Jag har sett hur trender har vuxit fram över tid under 2000-talet inom det akademiska. I dagsläget handlar mycket om hur vi identifierar oss utifrån aktiva val och teoretiska ingångar. Antingen är det genom ett transnationellt- och globalhistoriskt perspektiv; eller genom identitetsskapande ramverk som genus-, klass- och ras eller utifrån ett nationellt och lokalt periskop. Själv anser jag att det lokala/nationella inte kan existera exklusivt i en glaskupa, utan det globala är ständigt närvarande och måste tas i beaktande för att kunna urskilja det som utgör något lokalt. Ett exempel: hur hade ett tolkande av den svenska textilindustrin under 1800-talet sett ut om inte slavekonomin i Nordamerika hade varit inkluderats i ekvationen? Men, det globala handlar inte heller för delen om att tolka och förstå allting överallt, istället är det ett sätt att se på världen som sammanlänkad och gemensam. Tony Judt skrev i The Memory Chalet (2010) att ”academic taste follows fashion” och visst är det så idag, det vill säga, man väljer att forska om det man vill forska om utifrån en samhällelig tendens som i sin tur präglar ens uppfattning. Var befinner vi oss idag? Den metodologiska nationalismen och saker och tings ”unikhet” verkar ha vunnit alltmer mark. Frågan är då om identitet skapar hinder istället för möjligheter.

Jag är född i Sverige, en historisk del i Norden sett som region och forna tiders stormakt under den tidigmoderna perioden. Norden i sig är tätt sammanflätad med Europas historia. Om jag gräver lite till expanderar nätverket utifrån min personliga historia. Till exempel, en stor del av mammas släkt (systrar och bröder till min mormor) valde att emigrera till Nordamerika under 1900-talets början med målet att etablera sig och starta ett nytt liv. På flykt från ekonomiska begränsningar i hemlandet i sökandet efter nya möjligheter i ”den nya världen” blev den svenska emigrationen västerut över Atlanten också en del av den definitiva kolonisationen av den nordamerikanska kontinenten under 1800-talets slutskede. Detta är en av flera fonder som med all säkerhet har påverkat skapandet av min identitet, men jag skulle vilja hävda att det är via resor och yrkesverksamhet som känslan av rotlöshet har slagit rot. Hur kommer det sig? Jag känner mig inte som svensk men är svensk medborgare enligt passet; jag har gläntat på den finlandssvenska identiteten men för det mesta upplevt ett utanförskap, jag har vistats i Moskva men den ryska världen utgör ett helt annat kapitel för mig. Vidare, min korta vistelse i New Delhi i Indien 2014 var en ögonöppnare, och slutligen, att ensam vandra upp och nerför på Manhattan i New York 2007 i samband med en konferens på Columbia University om ”limited solidarities” var en inkörsport i en plats som kan anses vara ”världens huvudstad”. Att vara på jakt efter en rotlöshet som identitet har därför gett mig en insyn i hur jag väljer att tolka världen ur ett samhälleligt och samtidshistoriskt perspektiv. Är då känslan av att sitta på en flygplats det närmaste som kan upplevas som hemma? Nej, det är det inte. Men det speglar hur jag uppfattar världen och mig själv i världen, det vill säga, genom rörelser och möten berikas det globala samfundet. Och därigenom kanske det är värt att blicka uppåt istället för att stirra neråt i specifika fåror.