Jag uppskattar känslan av att sitta på en flygplats. Känslan av att vara på väg någonstans, på väg till en plats jag aldrig har besökt förut, eller för den delen, har upplevt ett antal gånger redan. Egentligen spelar det ingen större roll eller gör någon direkt skillnad. Att resor förändrar och formar ens uppfattning och förståelse av världen är ett ständigt aktuellt sätt att tolka hur rörelser och flöden är sammanlänkade (interconnectedness). Om vi ser på det nationella och hur det bidrar till att forma identiteter är det ett antal observationer som gör att jag ifrågasätter den nationella konstruktionen, men också hur det nationella påverkar oss. Vi kan ta en så enkel fråga som den här: vad är det som gör att man identifierar sig som svensk? Är det en känsla av tillhörighet genom ett kulturellt arv eller vad kan det vara? Jag tror att det är genom mina personliga upplevelser och resor över tid som har gjort att jag har skapat ett förhållande till hur det är att vara ”svensk”.

Under min tid inom universitetsvärlden har jag jobbat mer utomlands än i Sverige. Det har i sin tur förändrat mig och gett mig erfarenheter som jag troligtvis inte hade haft annars. Jag har sett hur trender har vuxit fram över tid under 2000-talet inom det akademiska. I dagsläget handlar mycket om hur vi identifierar oss utifrån aktiva val och teoretiska ingångar. Antingen är det genom ett transnationellt- och globalhistoriskt perspektiv; eller genom identitetsskapande ramverk som genus-, klass- och ras eller utifrån ett nationellt och lokalt periskop. Själv anser jag att det lokala/nationella inte kan existera exklusivt i en glaskupa, utan det globala är ständigt närvarande och måste tas i beaktande för att kunna urskilja det som utgör något lokalt. Ett exempel: hur hade ett tolkande av den svenska textilindustrin under 1800-talet sett ut om inte slavekonomin i Nordamerika hade varit inkluderats i ekvationen? Men, det globala handlar inte heller för delen om att tolka och förstå allting överallt, istället är det ett sätt att se på världen som sammanlänkad och gemensam. Tony Judt skrev i The Memory Chalet (2010) att ”academic taste follows fashion” och visst är det så idag, det vill säga, man väljer att forska om det man vill forska om utifrån en samhällelig tendens som i sin tur präglar ens uppfattning. Var befinner vi oss idag? Den metodologiska nationalismen och saker och tings ”unikhet” verkar ha vunnit alltmer mark. Frågan är då om identitet skapar hinder istället för möjligheter.

Jag är född i Sverige, en historisk del i Norden sett som region och forna tiders stormakt under den tidigmoderna perioden. Norden i sig är tätt sammanflätad med Europas historia. Om jag gräver lite till expanderar nätverket utifrån min personliga historia. Till exempel, en stor del av mammas släkt (systrar och bröder till min mormor) valde att emigrera till Nordamerika under 1900-talets början med målet att etablera sig och starta ett nytt liv. På flykt från ekonomiska begränsningar i hemlandet i sökandet efter nya möjligheter i ”den nya världen” blev den svenska emigrationen västerut över Atlanten också en del av den definitiva kolonisationen av den nordamerikanska kontinenten under 1800-talets slutskede. Detta är en av flera fonder som med all säkerhet har påverkat skapandet av min identitet, men jag skulle vilja hävda att det är via resor och yrkesverksamhet som känslan av rotlöshet har slagit rot. Hur kommer det sig? Jag känner mig inte som svensk men är svensk medborgare enligt passet; jag har gläntat på den finlandssvenska identiteten men för det mesta upplevt ett utanförskap, jag har vistats i Moskva men den ryska världen utgör ett helt annat kapitel för mig. Vidare, min korta vistelse i New Delhi i Indien 2014 var en ögonöppnare, och slutligen, att ensam vandra upp och nerför på Manhattan i New York 2007 i samband med en konferens på Columbia University om ”limited solidarities” var en inkörsport i en plats som kan anses vara ”världens huvudstad”. Att vara på jakt efter en rotlöshet som identitet har därför gett mig en insyn i hur jag väljer att tolka världen ur ett samhälleligt och samtidshistoriskt perspektiv. Är då känslan av att sitta på en flygplats det närmaste som kan upplevas som hemma? Nej, det är det inte. Men det speglar hur jag uppfattar världen och mig själv i världen, det vill säga, genom rörelser och möten berikas det globala samfundet. Och därigenom kanske det är värt att blicka uppåt istället för att stirra neråt i specifika fåror.