Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

New Title: ”The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937

Edited note: The book has a new title: ”The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937 [31.1.2017]

With this note on 11 April 2014 I launch one of my forthcoming book projects: The Dark International. The League against Imperialism, Anti-Colonialism, and International Communism, 1925 – 1937. The major reason for why is that I want to write, revise, and publish a transnational history on my doctoral thesis on the sympathizing organization the League against Imperialism (1927-37).

Congress Presidium, "First International Congress against Colonialism and Imperialism", Brussels 10-14 February, 1927

The book will be divided in three thematic parts: Part I will introduce a general survey over the relationship between anti-colonialism and communism as radical political movements during the interwar years. The chronology will abide to a spatial principle, i.e. begin in Versailles 1919, initiated in Brussels, developed and reaching a critical point in Berlin, only to end in Paris and London.

Part II will focus on the internal aspects of the League against Imperialism and the relations to its main beneficiary, the Communist International. This part will rely extensively on my doctoral disseration ”We Are Neither Visionaries Nor Utopian Dreamers”. Willi Münzenberg, the League against Imperialism, and the Comintern, 1925-1933 (Åbo Akademi University, 2013).

Part III shall explore and analyze the transnational political and cultural exchanges of the League against Imperialism. This calls for examining the national sections of the LAI, and, the nature and political discourse of the LAI’s propaganda. This part will also include an examination of the critique introduced and vigorously maintained by the European socialist movement against the LAI, a question that addresses the difficulties of the socialist movement to approach and take a stand on the colonial question during the interwar years.

Aside from these three themes, the book will include an introduction and discussion on the very idea of ”the Dark International”, a conclusive discussion, and a dramatis personae. Based on documents collected in archives in Moscow, Berlin, Amsterdam, Paris, London and Stockholm, the general aim of the book is to produce an extensive and thorough history that will cover every aspect of the League against Imperialism.

 

”…a smooth operator”: Laszlo Dobos (a.k.a. Louis Gibarti) Short Personal File in the Comintern Archive

Enclosed Picture in Gibarti's Personal File, National Archives (Kew Gardens, London) Public Records Office KV2/1401

Picture of Louis Gibarti, Source: The National Archives (Kew Gardens, London) Public Records Office KV2/1401

In 1946, an unknown writer remembered and described the Hungarian Laszlo Dobos as ”a smooth operator”, a person that had been active under the name of Louis Gibarti (1895-1967), and was intimately connected to Willi Münzenberg‘s activities. I will not here go further into detail about Gibarti/Dobos life and career in the international communist movement during the interwar years. However, the definition of Gibarti as ”a smooth operator” aptly describes his life and the ambigous traces left behind in the Comintern Archive in Moscow, traces that leave more questions than answers. While some of the active individuals in the Comintern left a trail of documents, compiled and categorized in personal files, Gibarti’s personal file consists only of half a page (see below), which, in all of its scarceness, give no substantial evidence or clues about his actual role or contributions in various communist movements or activities during the 1920s-30s. 

Still, Gibarti is a fascinating character in the history of international communism, a person that played a part in shaping the outcome of the League against Imperialism and the Anti-war movement in 1932 (the Amsterdam Congress in August, 1932) to mention a few examples. In 1941, the political police in Madrid arrested Gibarti ”while trying to cross illegally Spain”, whereupon he spent 27 months in Spanish prisons and camps. After the Second World War, Gibarti held a position in the UNESCO, later suspected of being an informant for the FBI in connection with the communist spectre beginning to haunt the USA as the Cold War made its entrance. In 1955, Gibarti re-established some of the contacts from the 1920s as he interviewed the Indian Prime Minister Jawaharlal Nehru in the French paper Le Monde diplomatique in relation to the Afro-Asian Conference in Bandung 1955. Thus, this is one of several historical threads which link together the Bandung Conference in 1955 with the ”First International Congress Against Colonialism and Imperialism” in Brussels 1927.   

Below follow Gibarti’s ”total” personal file in the Comintern Archive:    

RGASPI 495/205/6048: Louis Gibarti (LUIZ GIBARTI)

List 1, Biography on Gibarti, undated

Luis Gibarti, geb. 26.4.95. Ungarn. Politisch organ. Seit 1913 Jug. 1919 ung. KP. KPD seit Febr.29 (?) Arbeitete im internationalen Auftrag für die IAH, war in Amerika usw. Vor Eintritt der Hitlerdiktatur war G. Instrukteur der Telefunkenzelle. April [19]33 verließ er Deutschland auf Anweisung des Gen. Mü [Münzenberg]. Er meldete sich nur bei seiner Zelle ab, da er die UBL nicht erreichen konnte. War dann in Paris Sekr. d. Welthilfskomitees, und reiste in dessen Auftrag auch andere Staaten.

The sparse content in Gibarti’s personal file in the Comintern Archive stands in stark contrast with his personal file, located in the British National Archives in Kew Gardens, London. The dossier contains documents and accounts which entails a thorough understanding of Gibarti’s life both within and outside the international communist movement. The history of Gibarti will be continued…

Willi Münzenberg, the League against Imperialism, and the Comintern, 1925-1933 (Vol.I-II)

The Honorary Presidium and Executive Committee of the League against Imperialism (1929) prior to the 'Second International Congress against Colonialism and Imperialism'

The Honorary Presidium and Executive Committee of the League against Imperialism (1929) prior to the ‘Second International Congress against Colonialism and Imperialism’

On 10 February 1927, the “First International Congress against Imperialism and Colonialism” in Brussels marked the establishment of the anti-imperialist organisation, the League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-37). The complex preparations for the congress were though initiated already in 1925 by Willi Münzenberg, a German communist and General Secretary of the communist mass organisation, Internationale Arbeiterhilfe (IAH, 1921-35), together with the Communist International (Comintern, 1919-43). Berlin was the centre for the LAI and its International Secretariat (1927-33), a city serving the intentions of the communists to find colonial émigré activists in the Weimar capital, acting as representatives for the anti-colonial movement in Europe after the Great War. With the ascendancy to power of the Nazi Party (NSDAP) on 30 January 1933, the LAI reached an abrupt, but nonetheless, expected end in Berlin. This book, based on Petersson’s doctoral dissertation, examines the role, purpose and functions of a sympathising organization (LAI): to act as an intermediary for the Comintern to the colonies. The analysis evaluates the structure and activities of the LAI, and by doing so, establish a complex understanding on one of the most influential communist organisations during the interwar period, which, despite its short existence, assumed a nostalgic reference and historical bond for anti-colonial movements during the transition from colonialism to post-colonialism after the Second World War, e.g. the Afro-Asian Conference in Bandung, Indonesia in 1955. Fredrik Petersson’s study, based on archives in Moscow, Berlin, Amsterdam, London, and Stockholm, uncovers why the Comintern established and supported the LAI and its anti-imperialist agenda, disclosing a complicated undertaking, characterised by conflict and the internal struggle for power, involving structural constraints and individual ambitions defined by communist ideology and strategy.
Publisher: Queenston/Edwin Mellen Press
Publication Date: Nov 15, 2013

”Against the Cruelties in Syria”: Revisiting History to Understand Syria Today

Appeal from the "Against the Cruelties in Syria" committee, December 1925The war and terror in Syria has taken on horrific proportions, yet, and as sad as this may sound, this is nothing new to the country or region in itself. In 1925, the French mandate forces, which, in other words, was how the colonial powers rephrased their control over the colonies after the establishment of the League of Nations and with the Versailles Peace Treaty in 1919, brutally suppressed a tribal uprising in Syria. Similar to the situation in Syria today, numerous people (men, women and children) were affected by the military measures to bring order to the country, yet this time it was the French military. However, the consequence of these measures provoked a strong reaction in Europe, and became part of the nucleus that later would constitute the formation of the League against Imperialism (1927-37), a leading petitioner and protester against colonialism and imperialism during the interwar years.

The reactions on the disastrous situation and violence in Syria was concentrated in the committee ”Against the Cruelties in Syria” (in German: Gegen die Greuel in Syria), the creation of the prominent German communist Willi Münzenberg (1889-1940) and the communist mass organization the Internationale Arbeiterhilfe (1921-35), who was (and still is) described and perceived as the leading persona during the interwar years in designing and shaping the propaganda campaigns of the communist movement, ideas which from time to time evolved into transnational enterprises. Yet the history of the ”Against the Cruelties in Syria” committee is a short one. The committee was initiated in December 1925, and dissolved in the beginning of 1926, fused with the anti-colonial organisation the League against Colonial Oppression (LACO; in German: Liga gegen koloniale Unterdrückung), which later acted as the official organiser of the ”First International Congress against Colonialism and Imperialism” in Brussels at Palais d’Egmont on 10-14 February, 1927. The congress also witnessed the establishment of the League against Imperialism.

The peculiar idea behind the Against the Cruelties in Syria committee was to get leftwing intellectuals and leading politicans in the European socialist movement to support the political message. Prominent people involved in the committee were, for example, Ernst Toller, Henri Guilbeaux, Weiland Herzfelde (brother to artist John Heartfield), George Ledebour.

The leading principle for the committee was to raise awareness by signing petitions, publish declarations of protests, and arrange public demonstrations. Hence, this is pretty much the blueprint of twentieth century political activism, however, activism these days rather transmitted through the dynamics of social media. Yet at this point, it was a question of acting and interacting for the sole reason of spurring some kind of reaction on what was happening outside of Europe’s borders and its power structures, particularly to illustrate and inform about dramas enacted in colonial and semi-colonial countries. This so-called Syria committee promised to, which it to some degree managed to do, raise awareness and material relief in Europe on the drastic and gruesome effects of the mandate system, i.e. the continuance of colonialism after the ”Great War”.

What now is happening in Syria deserves a similar reaction from prominent individuals in Europe and beyond, or can just one simply say that there already exists an abundance of political and moral support that seeks a solution to the onslaught? The clock is ticking and so does the lives of ordinary men, women and children, caught in the maelstrom of violence due to the power struggle of the Syrian regime and the national liberation movement.