Transnational Travel and the Life of an Activist: Sen Katayama (1859-1933)

Standing on Lenin’s tomb at the Red Square in Moscow (from left to right: Katayama, Rykov, and Stalin, year unknown).

From the archive: Sen Katayama’s autobiography (Moscow, 22.10.1922)

Sen Katayama was born in ”a far away country village” in Japan on 1859, and died as a distinguished leader of Japanese communism in Moscow 1933. Eleven years earlier, Katayama arrived in Moscow for the first time, and as it turned out, the capital of Soviet Russia would be his ”home” for the reminder of his life as a national revolutionary. As for everyone who was connected to or worked for the Communist International (1919-43), Katayama had a personal file (lichnye dela), comprising of documents that outlines his life in the international communist movement between the wars. The personal files of international communists in the interwar period represents a crucial source of information for any serious historian on the history of radicalism, communism, socialism and international organizations in the twentieth century. The Comintern was pivotal in spurring and establishing numerous associations and campaigns with emphasis on social and political issues, and, as Brigitte Studer writes in The Transnational World of the Cominternians (Palgrave Macmillan, 2015), ”[I]t was through the Comintern that the Soviet Union became the centre of a worldwide zone of circulation”. Katayama was part of this circulation, and he depended on this circulation in achieving a prominent position in the international communist movement up until his passing away in 1933.

I visited the Russian State Archive for Social and Political History (RGASPI) in November last year, and examined (among many other files in the archive) Katayama’s personal file. Below follow an excerpt of the content in his autobiography he wrote and handed over to the Comintern after arriving in Soviet Russia in 1922. It is a fascinating narrative that disclose a political journey that covered transnational aspects (Japan – Southeast Asia – US – Europe – Soviet Russia), and meetings that evolved into life lasting contacts. It also shows that experiences formed in different spatial settings, and taking place in contexts not by choice but by necessity, should have a central role in historical examinations of ideology and biographical accounts.

”In a far away country village twenty miles from sea three miles from a town I was born 1859. My register shows I was born in December 5th of that year. I was born and brought up in a farm house; my father and mother were all peasant and worked all in the field. At the same time my family has been for many and many decades or it may be a century or more served as a village mayor so my father as well as my brother served as the village mayor. But the family was not rich so every one of the family worked. My native village is in valley surrounded by high mountains with one small river that run eastward that meets in the middle of the village with several small brooks that run down from the mountains. […]

I was 9 when the revolution took place in which we the tenants became the owners of the land and paid tax in money until that time we paid rent in rice. My education consists of learning IROHa, that is, A. B. C. in Japanese at a house of the Shinto priest and also in a Buddhist temple that stood on a mountain some distant of a mile and a half. […] From 15 to 20 I worked in the farm, but during those years I studied myself to fit to enter the normal school which I did in 1880. Next year I quitted the normal school and came to Tokyo where I worked as a printer and studied Chinese classics in the private school conducted by Senjin Oka, an old revolutionary leader of Sendai who associated with the most leaders of the revolution of 1868. My progress in learning was quite rapid last few years […]

I worked as a janitor in the school soon so I was able to study more the helping the Principal in the history itself was study, for I have to read many old documents for the Principal. I travelled with the Principal in the country and also taught Chinese classics in a school where only Chinese classics are taught. But dissatisfied with the Chinese classics myself, for then the English language was quite popular, I very wanted to study the English but it cost much and I was unable to pay for it. Just at this time my friend sailed for America in the spring of 1884 to escape the conscription and wrote me from San Francisco in the effect that in America it is possible for a poor boy can study without money, namely, by work. […] There I worked and studied [in San Francisco] went through Academy and college as well as university finishing my courses that American colleges could then give after 11 full years beside to do all kinds of works from farming, that is, ploughing with horses or mules, making hay and cutting rice plant in the field of Texas. […]

But I was soon called to enter in the wider movement, namely, the labor movement, which was started in the summer of 1897. From 1897 to 1903 I was regular labor agitator organising labor unions and going round the country as labor agitator and union organiser. At one time our Iron Workers’ Union had grown to a membership of over 6,000 with 42 branches scattered all over Japan. […] I became one and decided to work for the cause of socialism. We organized the Social Democratic Party but was suppressed on the very day of publication of the Manifesto and Platform of the Party and I was tried and fined just for publishing the Manifesto of the Party. In December of 1903 I left for America with intention of attending the Amsterdam Socialist Congress arriving Seattle in early spring of 1904. […] In America during the war I mostly worked a casual day labourer for the families in San Francisco and also in New York. In the latter place I was in the left wing movement with many comrades such as Rutgers, Boudin, Lore, Debs and many now prominent leaders in Russia such as Trotsky, Bukharin, Kollantai, Volodarsky and others. […] In March 1921 I went to Mexico on the same duty where I stayed till October 31, 1921 and then came to Moscow in December. Since then I am here. Moscow, October 12, 1922. Sen Katayama”

The detailed autobiography of Katayama entails a narrative of a political journey that was enacted in different settings, but foremost, it was transnational by nature and scope, and in the end, it facilitated a transformation and political development of Katayama’s life as a political activist. Part of the information in Katayama’s autobiography will be included in my forthcoming monograph on transnational anti-colonialism between the wars.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

The Canonical Literature of International Communism: The British Case, 1920

Propaganda Poster for the Communist International

In November-December 1920, European communism took another step in consolidating itself as a movement after the Second International Comintern Congress in Moscow. The recently established communist party in Great Britain had formed information centers, places that functioned as distributive channels to spread the sanctioned literature of the Comintern. For the British communist movement represented London a crucial hub, where the ”B.S.P. Literature Dept. 21 Maiden Lane, Strand, London W. E. 2” and the ”Workers Soc. Fed., 400 Old Ford Rd., London E. 3” were the preferred locations to visit, or contact in order to find socialist and communist literature. The Communist Party of Great Britain (CPGB) also had a center in Glasgow at the ”S. L. Press 50 Renfrew Str”, and in South Africa at the office of the International Socialist League in Johannisburg (P.O. Box 4179). 

To coordinate the distribution of this canonical literature, the Amsterdam Bureau of the Executive Committee of the Communist International (ECCI), an organisational body established in 1920 on Lenin’s personal instructions, organised and supervised this operation. The functions of the Amsterdam Bureau was to act as a connective administrative hub for the Comintern outside of the Soviet Russian border, involving the control and supervision over the communist movement in Western Europe after the Comintern’s foundation in 1919. In Amsterdam governed the Dutch communist and Comintern emissary Sebald Justius Rutgers the bureau, while in Berlin, the so-called ”partner”, the West European Secretariat, was run by Yakov Reich (”Thomas”).  

An examination of the Amsterdam Bureau collection (fond 497) in the Comintern Archive disclose a number of documents/lists that informs us about what kind of literature the communists should read and circulate among its members, or use while recruting new supporters. In the British case, one wonders therefore what was on the ”reading list”? Below follow, in alphabetical order, the canonical literature of British communism in 1920:

Ch. Beard, Industrial Revolution; Bela Kun, Revolutionary Essays; T. Brady, Historical Basic of Socialism in Ireland; [?] Clarke, The Story of Robert Burns; J. Connolly; Labour in Ireland; [?] Déslinierès, Coming Socialism; A.C. Doyle and J. McCabe, Truth of Spiritualism; [?] Fairchild, Socialism and the League of Nations; [?] Gallacher and J. Campbell, Direct Action; [?] Goode, Bolshevism at Work; H. Gorter,       Ireland: the Achilles Heel of England; H. Gorter, The World Revolution; [?] Hay, The Beardmore-Vickers Octopus; B. G. Horniman, Amritsar and our Duty to India; Lenin, Chief Task of our Times; Lenin, Collapse of the Second International; Lenin, Land Revolution in Russia; Lenin, Proletarian Revolution; Lenin, Soviets at Work; Lenin, The Proletarian Revolution; Lenin, Thesis: Democracy and Proletarian Dictatorship; Lenin, Towards Soviets; D. de Leon, As to Politics; M. Litvinoff, Bolshevik Revolution; N. Lenin, His Life and Work; [?] Maclean, Coming War with America; [?] Maclean, Condemned from the Dock; [?] Maclean, War after the War; Malone, Russia Republics; R. Marchand, Why I Support Bolshevism; [?] Money, Fifty Points about Capitalism; Rajani Palme Dutt, The Two Internationals; Sylvia Pankhurst, Lloyd George takes the Mask off; [?] Paul, Hands off Russia; [?] Price, Capitalist Europe and Socialist Russia; [?] Price,  Origins and Growth of Russia Soviets; [?] Newbolds, Bankers, Bondholders and Bolsheviks; [?] Newbolds, Menace of American Capitalism; [?] Newbolds, Politics of Capitalism; Karl Radek, Socialism, Science to Practice; [?] Ransome, Six Weeks in Russia 1919; [?] Ransome, Truth about Russia; [?] Rickman, Eye-Witness from Russia; [?] Roebuk, Nationalisation of Women; [?] Sadoul, Socialist Soviet Republic; [?] Shumazki, Aims of the Bolsheviki; Boris Souvarine, Third International; [?] Stair, Worker looks at History; J. Stewart, An Appeal to the Young; [?] Tchitcherine, The Foreign Policy of Soviet Russia; [?] Tchitcherine, Russia’s plan for the League of Nations; Leon Trotsky, Bolsheviki and World Peace; Leon Trotsky,  History of Russian Revolution; Klara Zetkin, Through Dictatorship to Democracy; [unknown] A Sketch of the Russian Trade-Union Movement; [unknown] First Code of Laws of Russian Republic; German Spartacist: Their Aims and Objects.

”…a smooth operator”: Laszlo Dobos (a.k.a. Louis Gibarti) Short Personal File in the Comintern Archive

Enclosed Picture in Gibarti's Personal File, National Archives (Kew Gardens, London) Public Records Office KV2/1401

Picture of Louis Gibarti, Source: The National Archives (Kew Gardens, London) Public Records Office KV2/1401

In 1946, an unknown writer remembered and described the Hungarian Laszlo Dobos as ”a smooth operator”, a person that had been active under the name of Louis Gibarti (1895-1967), and was intimately connected to Willi Münzenberg‘s activities. I will not here go further into detail about Gibarti/Dobos life and career in the international communist movement during the interwar years. However, the definition of Gibarti as ”a smooth operator” aptly describes his life and the ambigous traces left behind in the Comintern Archive in Moscow, traces that leave more questions than answers. While some of the active individuals in the Comintern left a trail of documents, compiled and categorized in personal files, Gibarti’s personal file consists only of half a page (see below), which, in all of its scarceness, give no substantial evidence or clues about his actual role or contributions in various communist movements or activities during the 1920s-30s. 

Still, Gibarti is a fascinating character in the history of international communism, a person that played a part in shaping the outcome of the League against Imperialism and the Anti-war movement in 1932 (the Amsterdam Congress in August, 1932) to mention a few examples. In 1941, the political police in Madrid arrested Gibarti ”while trying to cross illegally Spain”, whereupon he spent 27 months in Spanish prisons and camps. After the Second World War, Gibarti held a position in the UNESCO, later suspected of being an informant for the FBI in connection with the communist spectre beginning to haunt the USA as the Cold War made its entrance. In 1955, Gibarti re-established some of the contacts from the 1920s as he interviewed the Indian Prime Minister Jawaharlal Nehru in the French paper Le Monde diplomatique in relation to the Afro-Asian Conference in Bandung 1955. Thus, this is one of several historical threads which link together the Bandung Conference in 1955 with the ”First International Congress Against Colonialism and Imperialism” in Brussels 1927.   

Below follow Gibarti’s ”total” personal file in the Comintern Archive:    

RGASPI 495/205/6048: Louis Gibarti (LUIZ GIBARTI)

List 1, Biography on Gibarti, undated

Luis Gibarti, geb. 26.4.95. Ungarn. Politisch organ. Seit 1913 Jug. 1919 ung. KP. KPD seit Febr.29 (?) Arbeitete im internationalen Auftrag für die IAH, war in Amerika usw. Vor Eintritt der Hitlerdiktatur war G. Instrukteur der Telefunkenzelle. April [19]33 verließ er Deutschland auf Anweisung des Gen. Mü [Münzenberg]. Er meldete sich nur bei seiner Zelle ab, da er die UBL nicht erreichen konnte. War dann in Paris Sekr. d. Welthilfskomitees, und reiste in dessen Auftrag auch andere Staaten.

The sparse content in Gibarti’s personal file in the Comintern Archive stands in stark contrast with his personal file, located in the British National Archives in Kew Gardens, London. The dossier contains documents and accounts which entails a thorough understanding of Gibarti’s life both within and outside the international communist movement. The history of Gibarti will be continued…

Willi Münzenberg, the League against Imperialism, and the Comintern, 1925-1933 (Vol.I-II)

The Honorary Presidium and Executive Committee of the League against Imperialism (1929) prior to the 'Second International Congress against Colonialism and Imperialism'

The Honorary Presidium and Executive Committee of the League against Imperialism (1929) prior to the ‘Second International Congress against Colonialism and Imperialism’

On 10 February 1927, the “First International Congress against Imperialism and Colonialism” in Brussels marked the establishment of the anti-imperialist organisation, the League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-37). The complex preparations for the congress were though initiated already in 1925 by Willi Münzenberg, a German communist and General Secretary of the communist mass organisation, Internationale Arbeiterhilfe (IAH, 1921-35), together with the Communist International (Comintern, 1919-43). Berlin was the centre for the LAI and its International Secretariat (1927-33), a city serving the intentions of the communists to find colonial émigré activists in the Weimar capital, acting as representatives for the anti-colonial movement in Europe after the Great War. With the ascendancy to power of the Nazi Party (NSDAP) on 30 January 1933, the LAI reached an abrupt, but nonetheless, expected end in Berlin. This book, based on Petersson’s doctoral dissertation, examines the role, purpose and functions of a sympathising organization (LAI): to act as an intermediary for the Comintern to the colonies. The analysis evaluates the structure and activities of the LAI, and by doing so, establish a complex understanding on one of the most influential communist organisations during the interwar period, which, despite its short existence, assumed a nostalgic reference and historical bond for anti-colonial movements during the transition from colonialism to post-colonialism after the Second World War, e.g. the Afro-Asian Conference in Bandung, Indonesia in 1955. Fredrik Petersson’s study, based on archives in Moscow, Berlin, Amsterdam, London, and Stockholm, uncovers why the Comintern established and supported the LAI and its anti-imperialist agenda, disclosing a complicated undertaking, characterised by conflict and the internal struggle for power, involving structural constraints and individual ambitions defined by communist ideology and strategy.
Publisher: Queenston/Edwin Mellen Press
Publication Date: Nov 15, 2013