Hidden Narratives, Forgotten Stories: Anti-Colonialism and Stockholm, 1917-1921

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

Below follow an introduction to a research project I am trying to develop on transnational anti-colonialism in the spatial and temporal setting of Stockholm between 1917-1921. Focus is on tracing largely unknown anti-colonial narratives, which, here is designated as “hidden narratives and forgotten stories”. Please observe: this is a work in progress, and any funding has not yet been secured for the project, but I would not mind hearing of your opinion about the idea and general scope of the theme. (16.3.2017)

Thematic and chronological outline of the project:

In 1917, leaders of the European socialist movement selected Stockholm as the most suitable and logical place to discuss a solution to the on-going political conflict on the European continent. At the same moment, anti-colonial activists living in Europe perceived the idea from a different perspective. With the outbreak of the Russian revolution in February, the socialist movement welcomed the changing political and social scenario in Russia and called for an international conference to be convened in the Swedish capital, namely the “Stockholm Peace Conference”. However, representatives of socialist parties in Germany, France and Great Britain declared their intention of not attending the conference due to national alignments in the on-going war. Yet, the Belgian socialist Camille Huysmans together with the Swedish social democratic leader Hjalmar Branting took stride in forming the “Netherlands-Scandinavian Committee” to show that the despite of the frail character of the socialist movement in Europe, it nevertheless aimed at putting forward plausible solutions that could aid in solving the societal situation or in reviving the international activities of the socialist movement. As the war had assumed the character of an “imperial war”, positing former and new power alliances in cooperation with or against each other, hence the Great War remark, the widespread belief among the involved nations was that the conflict was “a war to end all wars”, aiming to put an end to historical power disputes among the nations of Europe, an issue connected to global factors as claims of power through the geography of colonialism and imperialism. On the other hand, the Great War had seriously altered the functional and structural conditions of anti-colonialism as an idea and movement as it had emerged in the beginning of the twentieth century. The Great War created a global political geography that changed the political space for anti-colonial activists in Europe, Asia, and the USA. The “Stockholm Peace Conference” thus appeared as one of few available opportunities for anti-colonial activists to put forward their demands of national independence. Travelling from various locations in Europe and known of having been present in Stockholm in 1917 were delegations from Egypt, Persia, Finland, India, Poland, the Jewish association “Poale Zion”, Armenia (which highlighted Turkish oppression and the genocide of the Armenian population), the Balkan countries, and an Islamic association. While the history of the peace conference, and the reasons for why it never happened, has been covered extensively in previous research (Kan, 2005; Mazower, 2012; Mishra, 2012; Conrad and Sachsenmeier, 2007; Manela, 2007; Nishikawa, 2010; Kirby, 1986), the activities, demands and connections of the anti-colonial delegations and their representatives remain hidden and forgotten, excluded from an historiographical tradition that has been defined either by national frameworks or the history of Swedish and European labour movements.

Stockholm and the proposed peace conference initiated a spatial and temporal setting for anti-colonialism, a point of departure that encouraged anti-colonial activists at a moment when nothing and everything seemed possible. However, this would continue in Stockholm after 1917, having several anti-colonial activists remain in the city. The historical understanding of Sweden and Stockholm in 1917 and the aftermath of the Great War in 1918, has primarily focused on the consequences of the social and political tensions as they emerged in the nation, for example food riots and social upheaval; and the fractionalization of the political left and general fear of revolution because of the Bolshevik coup d’état in Soviet Russia in October 1917. Further, the project suggest that the conference can be interpreted as the rehearsal of things about to unfold, meaning, similar patterns of ignorance vis-a-vi the colonial question at the Stockholm conference appeared at the Versailles Peace Conference in 1919. Erez Manela’s study (2007) of the “Wilsonian moment” in Versailles depicts how the introduction of liberal internationalism and the idea of a gradual transference of national independence to the colonies turned, however, into a mirage having the colonial delegates being treated with silence and indifference. But, at the same time existed a transnational world in Stockholm, connecting separate identities from colonized states and nations, sharing similar objectives among people and associations regardless of nationality (Iriye: 2013, p.15).

By situating a transnational history of anti-colonialism in Stockholm 1917-1921, this disclose why and how the official position of Swedish neutrality turned the Swedish capital into an anti-colonial space for activists seeking an opportunity of spreading knowledge about colonial oppression, and at the same time, to seek political refuge. Samuel Moyn states in The Last Utopia (2010) that “anti-colonialist ideology” had its origins in tiny groups often characterized “on the far left”, and are frequently linked to student or immigrant networks in metropoles with their own versions of internationalism and nationalism. Thus, the research project will contribute in disclosing the Swedish capital as a crucial “anti-colonial metropole” at a certain moment in time, and further, highlight the historical lacuna of anti-colonialism in Stockholm as a hidden narrative and forgotten story.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

New Title: “The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937

Edited note: The book has a new title: “The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937 [31.1.2017]

With this note on 11 April 2014 I launch one of my forthcoming book projects: The Dark International. The League against Imperialism, Anti-Colonialism, and International Communism, 1925 – 1937. The major reason for why is that I want to write, revise, and publish a transnational history on my doctoral thesis on the sympathizing organization the League against Imperialism (1927-37).

Congress Presidium, "First International Congress against Colonialism and Imperialism", Brussels 10-14 February, 1927

The book will be divided in three thematic parts: Part I will introduce a general survey over the relationship between anti-colonialism and communism as radical political movements during the interwar years. The chronology will abide to a spatial principle, i.e. begin in Versailles 1919, initiated in Brussels, developed and reaching a critical point in Berlin, only to end in Paris and London.

Part II will focus on the internal aspects of the League against Imperialism and the relations to its main beneficiary, the Communist International. This part will rely extensively on my doctoral disseration “We Are Neither Visionaries Nor Utopian Dreamers”. Willi Münzenberg, the League against Imperialism, and the Comintern, 1925-1933 (Åbo Akademi University, 2013).

Part III shall explore and analyze the transnational political and cultural exchanges of the League against Imperialism. This calls for examining the national sections of the LAI, and, the nature and political discourse of the LAI’s propaganda. This part will also include an examination of the critique introduced and vigorously maintained by the European socialist movement against the LAI, a question that addresses the difficulties of the socialist movement to approach and take a stand on the colonial question during the interwar years.

Aside from these three themes, the book will include an introduction and discussion on the very idea of “the Dark International”, a conclusive discussion, and a dramatis personae. Based on documents collected in archives in Moscow, Berlin, Amsterdam, Paris, London and Stockholm, the general aim of the book is to produce an extensive and thorough history that will cover every aspect of the League against Imperialism.