Den biografiska utmaningen

Willi Münzenberg i Frankfurt am Main 1929 i samband med Förbundet mot imperialism och för nationellt oberoende (League against Imperialism and for National Independence) andra internationella kongress. Till vänster: James W. Ford, kommunist från USA, och till höger: Garan Tiemoko Kouyaté, antikolonial aktivist och kommunist från Mali men levde i Paris. Kouyaté avrättades av nazisterna i Frankrike under andra världskriget.

Att skriva en biografi är en utmaning. Jag har gett mig på utmaningen att försöka skriva en levnadsberättelse om Wilhelm Münzenberg (smeknamn: Willi, 1889-1940), en mytomspunnen person som var verksam inom den internationella kommuniströrelsen mellan de båda världskrigen, men var sprungen ur och formad av en socialistisk och pacifistisk världsbild. I första hand när jag ställde mig inför uppgiften att börja pussla ihop en biografi om Münzenbergs liv var att komma fram till vad jag inte är ute efter. Ska det skrivas ännu en biografi som redogör för i kronologisk detalj hur en viss person har levt, och med tanke på Münzenbergs aktiva deltagande i en miljö som kan karaktäriseras som “politisk”, vilken nytta är det att skriva ännu en “politisk biografi”? Nej, det är det inte. Och det har redan gjorts vid två tidigare tillfällen när vi kommer till tolkningar av Münzenbergs liv. Dels täcker Babette Gross (Münzenbergs partner) biografi Willi Münzenberg. Eine politische Biographie (Stuttgart, 1967) in hans politiska liv i en värld som var satt i ständig förändring, dels har vi att göra med Sean McMeekins tendentiösa skildring av Münzenberg i The Red Millionaire. A Political Biography of Willi Münzenberg (New Haven, 2003). I det senare fallet är det tydligt att målet inte var att uppnå en objektiv tolkning, utan att istället spä på med fördomar och förutfattade meningar om en person som tydligen irriterade författaren.

Nej, jag är inte ute efter att försöka skildra Münzenbergs politiska liv och karriär. Det är inte där kärnan till hans liv går att finna, det politiska må ha varit en central del, men det utgjorde bara en del av en större helhet. Med tanke på den omfattande forskning som jag har bedrivit i arkivsamlingar i Moskva, främst det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI), har jag samlat ihop en stor mängd källor där Münzenberg talar genom dokumenten. Till exempel, dokument i hans personfil eller i korrespondens från honom till ett stort antal aktörer över hela världen speglar en driven men skickligt balanserande person som hade fingret i vinden för att se åt vilket håll den politiska trenden svängde, främst internt i den kommunistiska rörelsen. Källorna visar också på en försiktig person som alltmer under 1930-talet med all säkerhet valde sina ord, särskilt vid hans sista vistelse i Moskva 1936. Fyra år senare var Münzenberg och Babette inte längre tillsammans, dock berodde detta inte på en separation mellan de två. För det första, Tysklands invasion av Frankrike 1940 delade på de två, och för det andra, Münzenberg hittades död den 17 oktober i Montagne av en skogsvakt vid namn M. Belle. Ett abrupt slut på ett liv som hade levts intensivt på alla nivåer: politiskt, socialt och personligt, och samtidigt befann sig Babette i Lissabon hösten 1940, redo att resa över till USA, funderandes över vad som hade hänt med Münzenberg efter de hade kommit ifrån varandra. Att gå i dialog med källorna för att hitta “personen” istället för att återigen skildra ett “politiskt djur” är en mer kreativ och konstruktiv väg att gå (misstänker jag) för att hitta nyanserna i Münzenbergs liv.

Willi Münzenbergs grav, Montaigne, S:t Marcellain.

Slutligen, ett viktigt syfte med att skriva en biografi om Münzenberg handlar om att motverka myter och försköning. I och med Östtysklands sammanbrott 1989 i skenet och ljudet av Berlinmurens fall försvann även personkulten kring ett flertal tyska kommunister (Walter Ulbricht, Wilhelm Pieck) för att ersättas med skam och tystnad. I vakuumet har Münzenberg återvänt som en figur för den tyska vänsterrörelsen att hänga upp idéer och tankar om “global solidaritet”.

Visst är tanken fin och nobel, men till syvende och sist handlar det om revision och förnekelse. Och varför då? Jo, under den östtyska perioden förpassades Münzenberg till något som har betecknats i termer “the dustbin of history”, och ansågs vara persona-non-grata av och i den tyska kommuniströrelsens historia. I det avseendet är det särskilt viktigt att finna en objektiv balans för att placera in en person som Münzenberg i ett sammanhang som först och främst bör rikta sig mot historisk förståelse, och inte att använda honom i politiska syften. Måhända som en källa av inspiration för att agera och motverka en negativ världsbild, men inte i politiska kontexter. Münzenberg var en person som kan ses som en “röd visionär” som bidrog till att förändra det politiska landskapet och hur politisk propaganda skulle skapas och framföras i publika rum, främst i Weimarrepubliken men också på en global nivå i rörelser mot fascism och kolonialism. Münzenberg var först och främst en organisatör och aktivist, inte en teoretiker, och det är ett av målen med att anta den biografiska utmaningen: att ge en balanserad bild av en komplex person genom att gå i dialog med Münzenberg utifrån vad källorna har att säga. Det är åtminstone en utgångspunkt att hålla fast vid.

Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.

Hidden Narratives, Forgotten Stories: Anti-Colonialism and Stockholm, 1917-1921

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

Below follow an introduction to a research project I am trying to develop on transnational anti-colonialism in the spatial and temporal setting of Stockholm between 1917-1921. Focus is on tracing largely unknown anti-colonial narratives, which, here is designated as “hidden narratives and forgotten stories”. Please observe: this is a work in progress, and any funding has not yet been secured for the project, but I would not mind hearing of your opinion about the idea and general scope of the theme. (16.3.2017)

Thematic and chronological outline of the project:

In 1917, leaders of the European socialist movement selected Stockholm as the most suitable and logical place to discuss a solution to the on-going political conflict on the European continent. At the same moment, anti-colonial activists living in Europe perceived the idea from a different perspective. With the outbreak of the Russian revolution in February, the socialist movement welcomed the changing political and social scenario in Russia and called for an international conference to be convened in the Swedish capital, namely the “Stockholm Peace Conference”. However, representatives of socialist parties in Germany, France and Great Britain declared their intention of not attending the conference due to national alignments in the on-going war. Yet, the Belgian socialist Camille Huysmans together with the Swedish social democratic leader Hjalmar Branting took stride in forming the “Netherlands-Scandinavian Committee” to show that the despite of the frail character of the socialist movement in Europe, it nevertheless aimed at putting forward plausible solutions that could aid in solving the societal situation or in reviving the international activities of the socialist movement. As the war had assumed the character of an “imperial war”, positing former and new power alliances in cooperation with or against each other, hence the Great War remark, the widespread belief among the involved nations was that the conflict was “a war to end all wars”, aiming to put an end to historical power disputes among the nations of Europe, an issue connected to global factors as claims of power through the geography of colonialism and imperialism. On the other hand, the Great War had seriously altered the functional and structural conditions of anti-colonialism as an idea and movement as it had emerged in the beginning of the twentieth century. The Great War created a global political geography that changed the political space for anti-colonial activists in Europe, Asia, and the USA. The “Stockholm Peace Conference” thus appeared as one of few available opportunities for anti-colonial activists to put forward their demands of national independence. Travelling from various locations in Europe and known of having been present in Stockholm in 1917 were delegations from Egypt, Persia, Finland, India, Poland, the Jewish association “Poale Zion”, Armenia (which highlighted Turkish oppression and the genocide of the Armenian population), the Balkan countries, and an Islamic association. While the history of the peace conference, and the reasons for why it never happened, has been covered extensively in previous research (Kan, 2005; Mazower, 2012; Mishra, 2012; Conrad and Sachsenmeier, 2007; Manela, 2007; Nishikawa, 2010; Kirby, 1986), the activities, demands and connections of the anti-colonial delegations and their representatives remain hidden and forgotten, excluded from an historiographical tradition that has been defined either by national frameworks or the history of Swedish and European labour movements.

Stockholm and the proposed peace conference initiated a spatial and temporal setting for anti-colonialism, a point of departure that encouraged anti-colonial activists at a moment when nothing and everything seemed possible. However, this would continue in Stockholm after 1917, having several anti-colonial activists remain in the city. The historical understanding of Sweden and Stockholm in 1917 and the aftermath of the Great War in 1918, has primarily focused on the consequences of the social and political tensions as they emerged in the nation, for example food riots and social upheaval; and the fractionalization of the political left and general fear of revolution because of the Bolshevik coup d’état in Soviet Russia in October 1917. Further, the project suggest that the conference can be interpreted as the rehearsal of things about to unfold, meaning, similar patterns of ignorance vis-a-vi the colonial question at the Stockholm conference appeared at the Versailles Peace Conference in 1919. Erez Manela’s study (2007) of the “Wilsonian moment” in Versailles depicts how the introduction of liberal internationalism and the idea of a gradual transference of national independence to the colonies turned, however, into a mirage having the colonial delegates being treated with silence and indifference. But, at the same time existed a transnational world in Stockholm, connecting separate identities from colonized states and nations, sharing similar objectives among people and associations regardless of nationality (Iriye: 2013, p.15).

By situating a transnational history of anti-colonialism in Stockholm 1917-1921, this disclose why and how the official position of Swedish neutrality turned the Swedish capital into an anti-colonial space for activists seeking an opportunity of spreading knowledge about colonial oppression, and at the same time, to seek political refuge. Samuel Moyn states in The Last Utopia (2010) that “anti-colonialist ideology” had its origins in tiny groups often characterized “on the far left”, and are frequently linked to student or immigrant networks in metropoles with their own versions of internationalism and nationalism. Thus, the research project will contribute in disclosing the Swedish capital as a crucial “anti-colonial metropole” at a certain moment in time, and further, highlight the historical lacuna of anti-colonialism in Stockholm as a hidden narrative and forgotten story.

New Title: “The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937

Edited note: The book has a new title: “The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937 [31.1.2017]

With this note on 11 April 2014 I launch one of my forthcoming book projects: The Dark International. The League against Imperialism, Anti-Colonialism, and International Communism, 1925 – 1937. The major reason for why is that I want to write, revise, and publish a transnational history on my doctoral thesis on the sympathizing organization the League against Imperialism (1927-37).

Congress Presidium, "First International Congress against Colonialism and Imperialism", Brussels 10-14 February, 1927

The book will be divided in three thematic parts: Part I will introduce a general survey over the relationship between anti-colonialism and communism as radical political movements during the interwar years. The chronology will abide to a spatial principle, i.e. begin in Versailles 1919, initiated in Brussels, developed and reaching a critical point in Berlin, only to end in Paris and London.

Part II will focus on the internal aspects of the League against Imperialism and the relations to its main beneficiary, the Communist International. This part will rely extensively on my doctoral disseration “We Are Neither Visionaries Nor Utopian Dreamers”. Willi Münzenberg, the League against Imperialism, and the Comintern, 1925-1933 (Åbo Akademi University, 2013).

Part III shall explore and analyze the transnational political and cultural exchanges of the League against Imperialism. This calls for examining the national sections of the LAI, and, the nature and political discourse of the LAI’s propaganda. This part will also include an examination of the critique introduced and vigorously maintained by the European socialist movement against the LAI, a question that addresses the difficulties of the socialist movement to approach and take a stand on the colonial question during the interwar years.

Aside from these three themes, the book will include an introduction and discussion on the very idea of “the Dark International”, a conclusive discussion, and a dramatis personae. Based on documents collected in archives in Moscow, Berlin, Amsterdam, Paris, London and Stockholm, the general aim of the book is to produce an extensive and thorough history that will cover every aspect of the League against Imperialism.

 

The Canonical Literature of International Communism: The British Case, 1920

Propaganda Poster for the Communist International

In November-December 1920, European communism took another step in consolidating itself as a movement after the Second International Comintern Congress in Moscow. The recently established communist party in Great Britain had formed information centers, places that functioned as distributive channels to spread the sanctioned literature of the Comintern. For the British communist movement represented London a crucial hub, where the “B.S.P. Literature Dept. 21 Maiden Lane, Strand, London W. E. 2” and the “Workers Soc. Fed., 400 Old Ford Rd., London E. 3” were the preferred locations to visit, or contact in order to find socialist and communist literature. The Communist Party of Great Britain (CPGB) also had a center in Glasgow at the “S. L. Press 50 Renfrew Str”, and in South Africa at the office of the International Socialist League in Johannisburg (P.O. Box 4179). 

To coordinate the distribution of this canonical literature, the Amsterdam Bureau of the Executive Committee of the Communist International (ECCI), an organisational body established in 1920 on Lenin’s personal instructions, organised and supervised this operation. The functions of the Amsterdam Bureau was to act as a connective administrative hub for the Comintern outside of the Soviet Russian border, involving the control and supervision over the communist movement in Western Europe after the Comintern’s foundation in 1919. In Amsterdam governed the Dutch communist and Comintern emissary Sebald Justius Rutgers the bureau, while in Berlin, the so-called “partner”, the West European Secretariat, was run by Yakov Reich (“Thomas”).  

An examination of the Amsterdam Bureau collection (fond 497) in the Comintern Archive disclose a number of documents/lists that informs us about what kind of literature the communists should read and circulate among its members, or use while recruting new supporters. In the British case, one wonders therefore what was on the “reading list”? Below follow, in alphabetical order, the canonical literature of British communism in 1920:

Ch. Beard, Industrial Revolution; Bela Kun, Revolutionary Essays; T. Brady, Historical Basic of Socialism in Ireland; [?] Clarke, The Story of Robert Burns; J. Connolly; Labour in Ireland; [?] Déslinierès, Coming Socialism; A.C. Doyle and J. McCabe, Truth of Spiritualism; [?] Fairchild, Socialism and the League of Nations; [?] Gallacher and J. Campbell, Direct Action; [?] Goode, Bolshevism at Work; H. Gorter,       Ireland: the Achilles Heel of England; H. Gorter, The World Revolution; [?] Hay, The Beardmore-Vickers Octopus; B. G. Horniman, Amritsar and our Duty to India; Lenin, Chief Task of our Times; Lenin, Collapse of the Second International; Lenin, Land Revolution in Russia; Lenin, Proletarian Revolution; Lenin, Soviets at Work; Lenin, The Proletarian Revolution; Lenin, Thesis: Democracy and Proletarian Dictatorship; Lenin, Towards Soviets; D. de Leon, As to Politics; M. Litvinoff, Bolshevik Revolution; N. Lenin, His Life and Work; [?] Maclean, Coming War with America; [?] Maclean, Condemned from the Dock; [?] Maclean, War after the War; Malone, Russia Republics; R. Marchand, Why I Support Bolshevism; [?] Money, Fifty Points about Capitalism; Rajani Palme Dutt, The Two Internationals; Sylvia Pankhurst, Lloyd George takes the Mask off; [?] Paul, Hands off Russia; [?] Price, Capitalist Europe and Socialist Russia; [?] Price,  Origins and Growth of Russia Soviets; [?] Newbolds, Bankers, Bondholders and Bolsheviks; [?] Newbolds, Menace of American Capitalism; [?] Newbolds, Politics of Capitalism; Karl Radek, Socialism, Science to Practice; [?] Ransome, Six Weeks in Russia 1919; [?] Ransome, Truth about Russia; [?] Rickman, Eye-Witness from Russia; [?] Roebuk, Nationalisation of Women; [?] Sadoul, Socialist Soviet Republic; [?] Shumazki, Aims of the Bolsheviki; Boris Souvarine, Third International; [?] Stair, Worker looks at History; J. Stewart, An Appeal to the Young; [?] Tchitcherine, The Foreign Policy of Soviet Russia; [?] Tchitcherine, Russia’s plan for the League of Nations; Leon Trotsky, Bolsheviki and World Peace; Leon Trotsky,  History of Russian Revolution; Klara Zetkin, Through Dictatorship to Democracy; [unknown] A Sketch of the Russian Trade-Union Movement; [unknown] First Code of Laws of Russian Republic; German Spartacist: Their Aims and Objects.

“Against the Cruelties in Syria”: Revisiting History to Understand Syria Today

Appeal from the "Against the Cruelties in Syria" committee, December 1925The war and terror in Syria has taken on horrific proportions, yet, and as sad as this may sound, this is nothing new to the country or region in itself. In 1925, the French mandate forces, which, in other words, was how the colonial powers rephrased their control over the colonies after the establishment of the League of Nations and with the Versailles Peace Treaty in 1919, brutally suppressed a tribal uprising in Syria. Similar to the situation in Syria today, numerous people (men, women and children) were affected by the military measures to bring order to the country, yet this time it was the French military. However, the consequence of these measures provoked a strong reaction in Europe, and became part of the nucleus that later would constitute the formation of the League against Imperialism (1927-37), a leading petitioner and protester against colonialism and imperialism during the interwar years.

The reactions on the disastrous situation and violence in Syria was concentrated in the committee “Against the Cruelties in Syria” (in German: Gegen die Greuel in Syria), the creation of the prominent German communist Willi Münzenberg (1889-1940) and the communist mass organization the Internationale Arbeiterhilfe (1921-35), who was (and still is) described and perceived as the leading persona during the interwar years in designing and shaping the propaganda campaigns of the communist movement, ideas which from time to time evolved into transnational enterprises. Yet the history of the “Against the Cruelties in Syria” committee is a short one. The committee was initiated in December 1925, and dissolved in the beginning of 1926, fused with the anti-colonial organisation the League against Colonial Oppression (LACO; in German: Liga gegen koloniale Unterdrückung), which later acted as the official organiser of the “First International Congress against Colonialism and Imperialism” in Brussels at Palais d’Egmont on 10-14 February, 1927. The congress also witnessed the establishment of the League against Imperialism.

The peculiar idea behind the Against the Cruelties in Syria committee was to get leftwing intellectuals and leading politicans in the European socialist movement to support the political message. Prominent people involved in the committee were, for example, Ernst Toller, Henri Guilbeaux, Weiland Herzfelde (brother to artist John Heartfield), George Ledebour.

The leading principle for the committee was to raise awareness by signing petitions, publish declarations of protests, and arrange public demonstrations. Hence, this is pretty much the blueprint of twentieth century political activism, however, activism these days rather transmitted through the dynamics of social media. Yet at this point, it was a question of acting and interacting for the sole reason of spurring some kind of reaction on what was happening outside of Europe’s borders and its power structures, particularly to illustrate and inform about dramas enacted in colonial and semi-colonial countries. This so-called Syria committee promised to, which it to some degree managed to do, raise awareness and material relief in Europe on the drastic and gruesome effects of the mandate system, i.e. the continuance of colonialism after the “Great War“.

What now is happening in Syria deserves a similar reaction from prominent individuals in Europe and beyond, or can just one simply say that there already exists an abundance of political and moral support that seeks a solution to the onslaught? The clock is ticking and so does the lives of ordinary men, women and children, caught in the maelstrom of violence due to the power struggle of the Syrian regime and the national liberation movement.