Att gröpa ur en grapefrukt eller vad har vi lärt oss egentligen?

Barcelona, Rambla: i efterdyningarna av terror.

Vaknade den här morgonen till nyheterna av att ytterligare ett terrordåd hade utförts i en europeisk storstad, Barcelona. På turiststråket Rambla hade en ensam förare i en skåpbil rent bokstavligt plöjt sin väg framåt i rusande fart och orsakat ett stort antal dödsoffer och skadade samt skapat en panik som dels spred sig lokalt, dels vidare globalt tack vare nyhetsrapporteringen. Senare på fredagseftermiddagen utförs ett blodigt dåd i Åbo. Under en längre tid har jag tänkt men undvikit att sätta pränt på det som jag gått omkring och funderat kring vad som händer antingen nära oss eller långt bort. Och jag trodde att det vore enkelt att ignorera att skriva om det som kommer att följa nedan. Men att vara tyst är lika med att vara likgiltig. Ett sådant agerande ger vid handen ett ”tyst stöd” till de krafter och negativa röster som tar alltmer plats i dagens offentliga rum lokalt och globalt. Det går helt enkelt inte längre att vare sig blunda eller vara tyst.

Frågan jag ställer mig är om 2017 kommer kulminera i ett scenario där världen har blivit stadd i ett permanent undantagstillstånd? Det räcker med att se på den dagliga utvecklingen i USA, i vilket de groteska händelserna i Charlottesville för drygt en vecka sedan får symbolisera en djupt splittrad nation som styrs av person som verkar mer genom fingrarna (gester, Twitter) än genom huvudet. Här tänker jag främst på att leda ett land genom resonemang och en vilja till förståelse. Orsakerna till varför Donald Trump är som han är för många att ta upp här, och det räcker att titta på televisionen eller läsa analyser i pressen för att skapa sig en god bild av det hela. Hänger det hela ihop med att det är enklare att uppmärksamma det negativa i jämförelse med det positiva? Det må vara så, och vilket har blivit mer eller mindre en kliché att säga nuförtiden: ”att vi ska se på och lära oss av historien”. Men det visar oss också att historia inte enbart borde ses som en kronologisk eller linjär resa som rör sig stadigt framåt, det verkar istället vara mer som om mänskligheten är dömd till att upprepa tidigare katastrofala beslut och beteenden utifrån ett cirkulärt resonemang. Med det menar jag att samhälleliga fenomen följer ett mönster av att utvecklas – kulminera – gradvis eller snabbt försvinna – glömmas bort… och sedan börjar cykeln om igen.

Idag står världen återigen inför en storm av hatfyllda åsikter som har tydliga rötter i det förflutna. Se bara på ”återuppståndelsen” av fascism och nazism i Europa och USA, i vilket det senare där viftandet med nazistflaggor ter sig helt historielöst. Eller för den delen, hur terrorism dagligen påverkar varje enskild människa över hela världen genom att antingen skapa sympati för offren eller spä på redan etablerade fördomar gentemot befolkningar och religiösa inriktningar (läs islam). Världen rör sig mot en ny polarisering: det är ”vi mot dem” och frågan är på vilken sida man väljer att stå på om man väljer att hoppa på det tåget. Vidare, dystopi och mörker verkar lägga sig som ett raster över mänskligheten och frågan är hur vi ska hantera det hela. När det ser ut som om historien upprepar sig är en väg att gå att vända sig till kända urtolkare av ondskan genom historien, eller för den delen, varför mänskligheten helt enkelt verkar ha glömt vad som redan har hänt.

I det senare fallet kan vi se på vad den franske historikern Marc Bloch ansåg om att förstå det nutida genom det förflutna i The Historian’s Craft (ett manuskript som publicerades postumt i Frankrike 1949, Bloch avrättades i Lyon av nazisterna den 16 juni 1944): ”…within a generation or two, human affairs have undergone a change which is not merely rapid, but total, … It overlooks the force of inertia peculiar to so many social relations”. Bloch hävdade att likgiltigheten för det förflutna inte enbart förvirrar den samtida vetenskapen men skapar allmän oreda i den tid man lever i. I det förra avseendet får vi vända blicken mot sommaren 1950. Hannah Arendt, en tysk-amerikansk politisk filosof och tillika en av 1900-talets mer framstående skribenter kring fenomenet ”ondskan” (den banala ondskan), skrev i förordet till den monumentala studien The Origins of Totalitarianism att:

”Never has our future been more unpredictable, never have we depended so much on political forces that cannot be trusted to follow the rules of common sense and self-interest – forces that look like sheer insanity, if judged by the standards of other countries … On the level of historical insight and political thought there prevails an ill-defined, general agreement that the essential structure of all civilizations is at the breaking point”.

Nürnberg 1937

Ord skrivna utifrån orsaken och verkan av det andra världskriget, men också utvecklingen av det globala samfundet efter 1945 genom det kalla krigets polarisering av världen i ”det goda väst och det onda öst”. Arendts ord nedtecknade 67 år sedan verkar tyvärr ha tagit sig karaktären av att vara eviga och spelar en likvärdig betydelse idag.

Observationer och tillbakablickande har fortsatt fram till idag. En av de mer framstående historikerna i vår tid, Tony Judt, ställde sig frågan ”vad har vi lärt oss, om någonting överhuvudtaget” när det kom till betydelsen av att förstå 1900-talets historia. Det var en pessimistisk bild Judt målade upp i sin text, publicerad 2008 i The New York Review of Books, och domen över dagens samhälle var inte nådig, det vill säga att för att kunna bygga en bättre värld behöver vi, enligt Judt, ”gå tillbaka och titta noga” på vad som hände under 1900-talet. Ett århundrade färgat av globala katastrofer (krig, mass- och folkmord, förföljelser, svält) och totalitära regimer grundade utifrån ideologiska förebilder (nazism, fascism och kommunism). Till detta kan vi lägga en värld som under 1900-talet radikalt förändrades om vi ser till maktstrukturer, nationalstaters förhållande till varandra och till sig själva (nationalism och patriotism) och det postkoloniala (sönderfallet av forna imperier som Storbritannien och Frankrike efter 1945). Det är ett mischmasch av trådar som leder hela vägen ner från det globala till det lokala.

Jag har funderat kring uttrycket ”att man gröper ut något som en grapefrukt”. Det kan antingen relatera till något personligt, men i det här avseendet passar det in på hur världen ser ut 2017. Till slut finns det inte mycket kvar att gröpa ur och istället ersätts det med något annat. Terror spär på rädsla och rädsla föder likgiltighet, och för att låna ett begrepp hämtat ur Arendts studie, samhällen ”atomiseras” och till slut är människan ensam och isolerad, oförmögen att lita på någon. Men varför har jag skrivit denna text? Jo, å ena sidan måste livet finna en väg att gå vidare i vilket vardagslivet har sina rutiner, och å andra sidan får inte cynism eller likgiltighet inte segra. Det är enkelt att vända bort blicken och döma, sluta ögonen eller hålla handen för munnen, men i slutändan blir vi alla dömda av historien om vi står bredvid och enbart tittar på. Vi kan bättre än så…

Den biografiska utmaningen

Willi Münzenberg i Frankfurt am Main 1929 i samband med Förbundet mot imperialism och för nationellt oberoende (League against Imperialism and for National Independence) andra internationella kongress. Till vänster: James W. Ford, kommunist från USA, och till höger: Garan Tiemoko Kouyaté, antikolonial aktivist och kommunist från Mali men levde i Paris. Kouyaté avrättades av nazisterna i Frankrike under andra världskriget.

Att skriva en biografi är en utmaning. Jag har gett mig på utmaningen att försöka skriva en levnadsberättelse om Wilhelm Münzenberg (smeknamn: Willi, 1889-1940), en mytomspunnen person som var verksam inom den internationella kommuniströrelsen mellan de båda världskrigen, men var sprungen ur och formad av en socialistisk och pacifistisk världsbild. I första hand när jag ställde mig inför uppgiften att börja pussla ihop en biografi om Münzenbergs liv var att komma fram till vad jag inte är ute efter. Ska det skrivas ännu en biografi som redogör för i kronologisk detalj hur en viss person har levt, och med tanke på Münzenbergs aktiva deltagande i en miljö som kan karaktäriseras som ”politisk”, vilken nytta är det att skriva ännu en ”politisk biografi”? Nej, det är det inte. Och det har redan gjorts vid två tidigare tillfällen när vi kommer till tolkningar av Münzenbergs liv. Dels täcker Babette Gross (Münzenbergs partner) biografi Willi Münzenberg. Eine politische Biographie (Stuttgart, 1967) in hans politiska liv i en värld som var satt i ständig förändring, dels har vi att göra med Sean McMeekins tendentiösa skildring av Münzenberg i The Red Millionaire. A Political Biography of Willi Münzenberg (New Haven, 2003). I det senare fallet är det tydligt att målet inte var att uppnå en objektiv tolkning, utan att istället spä på med fördomar och förutfattade meningar om en person som tydligen irriterade författaren.

Nej, jag är inte ute efter att försöka skildra Münzenbergs politiska liv och karriär. Det är inte där kärnan till hans liv går att finna, det politiska må ha varit en central del, men det utgjorde bara en del av en större helhet. Med tanke på den omfattande forskning som jag har bedrivit i arkivsamlingar i Moskva, främst det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI), har jag samlat ihop en stor mängd källor där Münzenberg talar genom dokumenten. Till exempel, dokument i hans personfil eller i korrespondens från honom till ett stort antal aktörer över hela världen speglar en driven men skickligt balanserande person som hade fingret i vinden för att se åt vilket håll den politiska trenden svängde, främst internt i den kommunistiska rörelsen. Källorna visar också på en försiktig person som alltmer under 1930-talet med all säkerhet valde sina ord, särskilt vid hans sista vistelse i Moskva 1936. Fyra år senare var Münzenberg och Babette inte längre tillsammans, dock berodde detta inte på en separation mellan de två. För det första, Tysklands invasion av Frankrike 1940 delade på de två, och för det andra, Münzenberg hittades död den 17 oktober i Montagne av en skogsvakt vid namn M. Belle. Ett abrupt slut på ett liv som hade levts intensivt på alla nivåer: politiskt, socialt och personligt, och samtidigt befann sig Babette i Lissabon hösten 1940, redo att resa över till USA, funderandes över vad som hade hänt med Münzenberg efter de hade kommit ifrån varandra. Att gå i dialog med källorna för att hitta ”personen” istället för att återigen skildra ett ”politiskt djur” är en mer kreativ och konstruktiv väg att gå (misstänker jag) för att hitta nyanserna i Münzenbergs liv.

Willi Münzenbergs grav, Montaigne, S:t Marcellain.

Slutligen, ett viktigt syfte med att skriva en biografi om Münzenberg handlar om att motverka myter och försköning. I och med Östtysklands sammanbrott 1989 i skenet och ljudet av Berlinmurens fall försvann även personkulten kring ett flertal tyska kommunister (Walter Ulbricht, Wilhelm Pieck) för att ersättas med skam och tystnad. I vakuumet har Münzenberg återvänt som en figur för den tyska vänsterrörelsen att hänga upp idéer och tankar om ”global solidaritet”.

Visst är tanken fin och nobel, men till syvende och sist handlar det om revision och förnekelse. Och varför då? Jo, under den östtyska perioden förpassades Münzenberg till något som har betecknats i termer ”the dustbin of history”, och ansågs vara persona-non-grata av och i den tyska kommuniströrelsens historia. I det avseendet är det särskilt viktigt att finna en objektiv balans för att placera in en person som Münzenberg i ett sammanhang som först och främst bör rikta sig mot historisk förståelse, och inte att använda honom i politiska syften. Måhända som en källa av inspiration för att agera och motverka en negativ världsbild, men inte i politiska kontexter. Münzenberg var en person som kan ses som en ”röd visionär” som bidrog till att förändra det politiska landskapet och hur politisk propaganda skulle skapas och framföras i publika rum, främst i Weimarrepubliken men också på en global nivå i rörelser mot fascism och kolonialism. Münzenberg var först och främst en organisatör och aktivist, inte en teoretiker, och det är ett av målen med att anta den biografiska utmaningen: att ge en balanserad bild av en komplex person genom att gå i dialog med Münzenberg utifrån vad källorna har att säga. Det är åtminstone en utgångspunkt att hålla fast vid.

Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.

Hidden Narratives, Forgotten Stories: Anti-Colonialism and Stockholm, 1917-1921

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

A Call For Peace. May 1 Demonstration in Stockholm 1917

Below follow an introduction to a research project I am trying to develop on transnational anti-colonialism in the spatial and temporal setting of Stockholm between 1917-1921. Focus is on tracing largely unknown anti-colonial narratives, which, here is designated as ”hidden narratives and forgotten stories”. Please observe: this is a work in progress, and any funding has not yet been secured for the project, but I would not mind hearing of your opinion about the idea and general scope of the theme. (16.3.2017)

Thematic and chronological outline of the project:

In 1917, leaders of the European socialist movement selected Stockholm as the most suitable and logical place to discuss a solution to the on-going political conflict on the European continent. At the same moment, anti-colonial activists living in Europe perceived the idea from a different perspective. With the outbreak of the Russian revolution in February, the socialist movement welcomed the changing political and social scenario in Russia and called for an international conference to be convened in the Swedish capital, namely the “Stockholm Peace Conference”. However, representatives of socialist parties in Germany, France and Great Britain declared their intention of not attending the conference due to national alignments in the on-going war. Yet, the Belgian socialist Camille Huysmans together with the Swedish social democratic leader Hjalmar Branting took stride in forming the “Netherlands-Scandinavian Committee” to show that the despite of the frail character of the socialist movement in Europe, it nevertheless aimed at putting forward plausible solutions that could aid in solving the societal situation or in reviving the international activities of the socialist movement. As the war had assumed the character of an “imperial war”, positing former and new power alliances in cooperation with or against each other, hence the Great War remark, the widespread belief among the involved nations was that the conflict was “a war to end all wars”, aiming to put an end to historical power disputes among the nations of Europe, an issue connected to global factors as claims of power through the geography of colonialism and imperialism. On the other hand, the Great War had seriously altered the functional and structural conditions of anti-colonialism as an idea and movement as it had emerged in the beginning of the twentieth century. The Great War created a global political geography that changed the political space for anti-colonial activists in Europe, Asia, and the USA. The “Stockholm Peace Conference” thus appeared as one of few available opportunities for anti-colonial activists to put forward their demands of national independence. Travelling from various locations in Europe and known of having been present in Stockholm in 1917 were delegations from Egypt, Persia, Finland, India, Poland, the Jewish association “Poale Zion”, Armenia (which highlighted Turkish oppression and the genocide of the Armenian population), the Balkan countries, and an Islamic association. While the history of the peace conference, and the reasons for why it never happened, has been covered extensively in previous research (Kan, 2005; Mazower, 2012; Mishra, 2012; Conrad and Sachsenmeier, 2007; Manela, 2007; Nishikawa, 2010; Kirby, 1986), the activities, demands and connections of the anti-colonial delegations and their representatives remain hidden and forgotten, excluded from an historiographical tradition that has been defined either by national frameworks or the history of Swedish and European labour movements.

Stockholm and the proposed peace conference initiated a spatial and temporal setting for anti-colonialism, a point of departure that encouraged anti-colonial activists at a moment when nothing and everything seemed possible. However, this would continue in Stockholm after 1917, having several anti-colonial activists remain in the city. The historical understanding of Sweden and Stockholm in 1917 and the aftermath of the Great War in 1918, has primarily focused on the consequences of the social and political tensions as they emerged in the nation, for example food riots and social upheaval; and the fractionalization of the political left and general fear of revolution because of the Bolshevik coup d’état in Soviet Russia in October 1917. Further, the project suggest that the conference can be interpreted as the rehearsal of things about to unfold, meaning, similar patterns of ignorance vis-a-vi the colonial question at the Stockholm conference appeared at the Versailles Peace Conference in 1919. Erez Manela’s study (2007) of the “Wilsonian moment” in Versailles depicts how the introduction of liberal internationalism and the idea of a gradual transference of national independence to the colonies turned, however, into a mirage having the colonial delegates being treated with silence and indifference. But, at the same time existed a transnational world in Stockholm, connecting separate identities from colonized states and nations, sharing similar objectives among people and associations regardless of nationality (Iriye: 2013, p.15).

By situating a transnational history of anti-colonialism in Stockholm 1917-1921, this disclose why and how the official position of Swedish neutrality turned the Swedish capital into an anti-colonial space for activists seeking an opportunity of spreading knowledge about colonial oppression, and at the same time, to seek political refuge. Samuel Moyn states in The Last Utopia (2010) that “anti-colonialist ideology” had its origins in tiny groups often characterized “on the far left”, and are frequently linked to student or immigrant networks in metropoles with their own versions of internationalism and nationalism. Thus, the research project will contribute in disclosing the Swedish capital as a crucial “anti-colonial metropole” at a certain moment in time, and further, highlight the historical lacuna of anti-colonialism in Stockholm as a hidden narrative and forgotten story.

Transnational Travel and the Life of an Activist: Sen Katayama (1859-1933)

Standing on Lenin’s tomb at the Red Square in Moscow (from left to right: Katayama, Rykov, and Stalin, year unknown).

From the archive: Sen Katayama’s autobiography (Moscow, 22.10.1922)

Sen Katayama was born in ”a far away country village” in Japan on 1859, and died as a distinguished leader of Japanese communism in Moscow 1933. Eleven years earlier, Katayama arrived in Moscow for the first time, and as it turned out, the capital of Soviet Russia would be his ”home” for the reminder of his life as a national revolutionary. As for everyone who was connected to or worked for the Communist International (1919-43), Katayama had a personal file (lichnye dela), comprising of documents that outlines his life in the international communist movement between the wars. The personal files of international communists in the interwar period represents a crucial source of information for any serious historian on the history of radicalism, communism, socialism and international organizations in the twentieth century. The Comintern was pivotal in spurring and establishing numerous associations and campaigns with emphasis on social and political issues, and, as Brigitte Studer writes in The Transnational World of the Cominternians (Palgrave Macmillan, 2015), ”[I]t was through the Comintern that the Soviet Union became the centre of a worldwide zone of circulation”. Katayama was part of this circulation, and he depended on this circulation in achieving a prominent position in the international communist movement up until his passing away in 1933.

I visited the Russian State Archive for Social and Political History (RGASPI) in November last year, and examined (among many other files in the archive) Katayama’s personal file. Below follow an excerpt of the content in his autobiography he wrote and handed over to the Comintern after arriving in Soviet Russia in 1922. It is a fascinating narrative that disclose a political journey that covered transnational aspects (Japan – Southeast Asia – US – Europe – Soviet Russia), and meetings that evolved into life lasting contacts. It also shows that experiences formed in different spatial settings, and taking place in contexts not by choice but by necessity, should have a central role in historical examinations of ideology and biographical accounts.

”In a far away country village twenty miles from sea three miles from a town I was born 1859. My register shows I was born in December 5th of that year. I was born and brought up in a farm house; my father and mother were all peasant and worked all in the field. At the same time my family has been for many and many decades or it may be a century or more served as a village mayor so my father as well as my brother served as the village mayor. But the family was not rich so every one of the family worked. My native village is in valley surrounded by high mountains with one small river that run eastward that meets in the middle of the village with several small brooks that run down from the mountains. […]

I was 9 when the revolution took place in which we the tenants became the owners of the land and paid tax in money until that time we paid rent in rice. My education consists of learning IROHa, that is, A. B. C. in Japanese at a house of the Shinto priest and also in a Buddhist temple that stood on a mountain some distant of a mile and a half. […] From 15 to 20 I worked in the farm, but during those years I studied myself to fit to enter the normal school which I did in 1880. Next year I quitted the normal school and came to Tokyo where I worked as a printer and studied Chinese classics in the private school conducted by Senjin Oka, an old revolutionary leader of Sendai who associated with the most leaders of the revolution of 1868. My progress in learning was quite rapid last few years […]

I worked as a janitor in the school soon so I was able to study more the helping the Principal in the history itself was study, for I have to read many old documents for the Principal. I travelled with the Principal in the country and also taught Chinese classics in a school where only Chinese classics are taught. But dissatisfied with the Chinese classics myself, for then the English language was quite popular, I very wanted to study the English but it cost much and I was unable to pay for it. Just at this time my friend sailed for America in the spring of 1884 to escape the conscription and wrote me from San Francisco in the effect that in America it is possible for a poor boy can study without money, namely, by work. […] There I worked and studied [in San Francisco] went through Academy and college as well as university finishing my courses that American colleges could then give after 11 full years beside to do all kinds of works from farming, that is, ploughing with horses or mules, making hay and cutting rice plant in the field of Texas. […]

But I was soon called to enter in the wider movement, namely, the labor movement, which was started in the summer of 1897. From 1897 to 1903 I was regular labor agitator organising labor unions and going round the country as labor agitator and union organiser. At one time our Iron Workers’ Union had grown to a membership of over 6,000 with 42 branches scattered all over Japan. […] I became one and decided to work for the cause of socialism. We organized the Social Democratic Party but was suppressed on the very day of publication of the Manifesto and Platform of the Party and I was tried and fined just for publishing the Manifesto of the Party. In December of 1903 I left for America with intention of attending the Amsterdam Socialist Congress arriving Seattle in early spring of 1904. […] In America during the war I mostly worked a casual day labourer for the families in San Francisco and also in New York. In the latter place I was in the left wing movement with many comrades such as Rutgers, Boudin, Lore, Debs and many now prominent leaders in Russia such as Trotsky, Bukharin, Kollantai, Volodarsky and others. […] In March 1921 I went to Mexico on the same duty where I stayed till October 31, 1921 and then came to Moscow in December. Since then I am here. Moscow, October 12, 1922. Sen Katayama”

The detailed autobiography of Katayama entails a narrative of a political journey that was enacted in different settings, but foremost, it was transnational by nature and scope, and in the end, it facilitated a transformation and political development of Katayama’s life as a political activist. Part of the information in Katayama’s autobiography will be included in my forthcoming monograph on transnational anti-colonialism between the wars.

På jakt efter en rotlöshet som identitet

Flygplats som en känsla av rotlöshet.

Jag uppskattar känslan av att sitta på en flygplats. Känslan av att vara på väg någonstans, på väg till en plats jag aldrig har besökt förut, eller för den delen, har upplevt ett antal gånger redan. Egentligen spelar det ingen större roll eller gör någon direkt skillnad. Att resor förändrar och formar ens uppfattning och förståelse av världen är ett ständigt aktuellt sätt att tolka hur rörelser och flöden är sammanlänkade (interconnectedness). Om vi ser på det nationella och hur det bidrar till att forma identiteter är det ett antal observationer som gör att jag ifrågasätter den nationella konstruktionen, men också hur det nationella påverkar oss. Vi kan ta en så enkel fråga som den här: vad är det som gör att man identifierar sig som svensk? Är det en känsla av tillhörighet genom ett kulturellt arv eller vad kan det vara? Jag tror att det är genom mina personliga upplevelser och resor över tid som har gjort att jag har skapat ett förhållande till hur det är att vara ”svensk”.

Under min tid inom universitetsvärlden har jag jobbat mer utomlands än i Sverige. Det har i sin tur förändrat mig och gett mig erfarenheter som jag troligtvis inte hade haft annars. Jag har sett hur trender har vuxit fram över tid under 2000-talet inom det akademiska. I dagsläget handlar mycket om hur vi identifierar oss utifrån aktiva val och teoretiska ingångar. Antingen är det genom ett transnationellt- och globalhistoriskt perspektiv; eller genom identitetsskapande ramverk som genus-, klass- och ras eller utifrån ett nationellt och lokalt periskop. Själv anser jag att det lokala/nationella inte kan existera exklusivt i en glaskupa, utan det globala är ständigt närvarande och måste tas i beaktande för att kunna urskilja det som utgör något lokalt. Ett exempel: hur hade ett tolkande av den svenska textilindustrin under 1800-talet sett ut om inte slavekonomin i Nordamerika hade varit inkluderats i ekvationen? Men, det globala handlar inte heller för delen om att tolka och förstå allting överallt, istället är det ett sätt att se på världen som sammanlänkad och gemensam. Tony Judt skrev i The Memory Chalet (2010) att ”academic taste follows fashion” och visst är det så idag, det vill säga, man väljer att forska om det man vill forska om utifrån en samhällelig tendens som i sin tur präglar ens uppfattning. Var befinner vi oss idag? Den metodologiska nationalismen och saker och tings ”unikhet” verkar ha vunnit alltmer mark. Frågan är då om identitet skapar hinder istället för möjligheter.

Jag är född i Sverige, en historisk del i Norden sett som region och forna tiders stormakt under den tidigmoderna perioden. Norden i sig är tätt sammanflätad med Europas historia. Om jag gräver lite till expanderar nätverket utifrån min personliga historia. Till exempel, en stor del av mammas släkt (systrar och bröder till min mormor) valde att emigrera till Nordamerika under 1900-talets början med målet att etablera sig och starta ett nytt liv. På flykt från ekonomiska begränsningar i hemlandet i sökandet efter nya möjligheter i ”den nya världen” blev den svenska emigrationen västerut över Atlanten också en del av den definitiva kolonisationen av den nordamerikanska kontinenten under 1800-talets slutskede. Detta är en av flera fonder som med all säkerhet har påverkat skapandet av min identitet, men jag skulle vilja hävda att det är via resor och yrkesverksamhet som känslan av rotlöshet har slagit rot. Hur kommer det sig? Jag känner mig inte som svensk men är svensk medborgare enligt passet; jag har gläntat på den finlandssvenska identiteten men för det mesta upplevt ett utanförskap, jag har vistats i Moskva men den ryska världen utgör ett helt annat kapitel för mig. Vidare, min korta vistelse i New Delhi i Indien 2014 var en ögonöppnare, och slutligen, att ensam vandra upp och nerför på Manhattan i New York 2007 i samband med en konferens på Columbia University om ”limited solidarities” var en inkörsport i en plats som kan anses vara ”världens huvudstad”. Att vara på jakt efter en rotlöshet som identitet har därför gett mig en insyn i hur jag väljer att tolka världen ur ett samhälleligt och samtidshistoriskt perspektiv. Är då känslan av att sitta på en flygplats det närmaste som kan upplevas som hemma? Nej, det är det inte. Men det speglar hur jag uppfattar världen och mig själv i världen, det vill säga, genom rörelser och möten berikas det globala samfundet. Och därigenom kanske det är värt att blicka uppåt istället för att stirra neråt i specifika fåror.

New Title: ”The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937

Edited note: The book has a new title: ”The Elephant and the Porcelain Shop”. Transnational Anti-Colonialism and the League against Imperialism, 1927-1937 [31.1.2017]

With this note on 11 April 2014 I launch one of my forthcoming book projects: The Dark International. The League against Imperialism, Anti-Colonialism, and International Communism, 1925 – 1937. The major reason for why is that I want to write, revise, and publish a transnational history on my doctoral thesis on the sympathizing organization the League against Imperialism (1927-37).

Congress Presidium, "First International Congress against Colonialism and Imperialism", Brussels 10-14 February, 1927

The book will be divided in three thematic parts: Part I will introduce a general survey over the relationship between anti-colonialism and communism as radical political movements during the interwar years. The chronology will abide to a spatial principle, i.e. begin in Versailles 1919, initiated in Brussels, developed and reaching a critical point in Berlin, only to end in Paris and London.

Part II will focus on the internal aspects of the League against Imperialism and the relations to its main beneficiary, the Communist International. This part will rely extensively on my doctoral disseration ”We Are Neither Visionaries Nor Utopian Dreamers”. Willi Münzenberg, the League against Imperialism, and the Comintern, 1925-1933 (Åbo Akademi University, 2013).

Part III shall explore and analyze the transnational political and cultural exchanges of the League against Imperialism. This calls for examining the national sections of the LAI, and, the nature and political discourse of the LAI’s propaganda. This part will also include an examination of the critique introduced and vigorously maintained by the European socialist movement against the LAI, a question that addresses the difficulties of the socialist movement to approach and take a stand on the colonial question during the interwar years.

Aside from these three themes, the book will include an introduction and discussion on the very idea of ”the Dark International”, a conclusive discussion, and a dramatis personae. Based on documents collected in archives in Moscow, Berlin, Amsterdam, Paris, London and Stockholm, the general aim of the book is to produce an extensive and thorough history that will cover every aspect of the League against Imperialism.