Den biografiska utmaningen

Willi Münzenberg i Frankfurt am Main 1929 i samband med Förbundet mot imperialism och för nationellt oberoende (League against Imperialism and for National Independence) andra internationella kongress. Till vänster: James W. Ford, kommunist från USA, och till höger: Garan Tiemoko Kouyaté, antikolonial aktivist och kommunist från Mali men levde i Paris. Kouyaté avrättades av nazisterna i Frankrike under andra världskriget.

Att skriva en biografi är en utmaning. Jag har gett mig på utmaningen att försöka skriva en levnadsberättelse om Wilhelm Münzenberg (smeknamn: Willi, 1889-1940), en mytomspunnen person som var verksam inom den internationella kommuniströrelsen mellan de båda världskrigen, men var sprungen ur och formad av en socialistisk och pacifistisk världsbild. I första hand när jag ställde mig inför uppgiften att börja pussla ihop en biografi om Münzenbergs liv var att komma fram till vad jag inte är ute efter. Ska det skrivas ännu en biografi som redogör för i kronologisk detalj hur en viss person har levt, och med tanke på Münzenbergs aktiva deltagande i en miljö som kan karaktäriseras som ”politisk”, vilken nytta är det att skriva ännu en ”politisk biografi”? Nej, det är det inte. Och det har redan gjorts vid två tidigare tillfällen när vi kommer till tolkningar av Münzenbergs liv. Dels täcker Babette Gross (Münzenbergs partner) biografi Willi Münzenberg. Eine politische Biographie (Stuttgart, 1967) in hans politiska liv i en värld som var satt i ständig förändring, dels har vi att göra med Sean McMeekins tendentiösa skildring av Münzenberg i The Red Millionaire. A Political Biography of Willi Münzenberg (New Haven, 2003). I det senare fallet är det tydligt att målet inte var att uppnå en objektiv tolkning, utan att istället spä på med fördomar och förutfattade meningar om en person som tydligen irriterade författaren.

Nej, jag är inte ute efter att försöka skildra Münzenbergs politiska liv och karriär. Det är inte där kärnan till hans liv går att finna, det politiska må ha varit en central del, men det utgjorde bara en del av en större helhet. Med tanke på den omfattande forskning som jag har bedrivit i arkivsamlingar i Moskva, främst det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI), har jag samlat ihop en stor mängd källor där Münzenberg talar genom dokumenten. Till exempel, dokument i hans personfil eller i korrespondens från honom till ett stort antal aktörer över hela världen speglar en driven men skickligt balanserande person som hade fingret i vinden för att se åt vilket håll den politiska trenden svängde, främst internt i den kommunistiska rörelsen. Källorna visar också på en försiktig person som alltmer under 1930-talet med all säkerhet valde sina ord, särskilt vid hans sista vistelse i Moskva 1936. Fyra år senare var Münzenberg och Babette inte längre tillsammans, dock berodde detta inte på en separation mellan de två. För det första, Tysklands invasion av Frankrike 1940 delade på de två, och för det andra, Münzenberg hittades död den 17 oktober i Montagne av en skogsvakt vid namn M. Belle. Ett abrupt slut på ett liv som hade levts intensivt på alla nivåer: politiskt, socialt och personligt, och samtidigt befann sig Babette i Lissabon hösten 1940, redo att resa över till USA, funderandes över vad som hade hänt med Münzenberg efter de hade kommit ifrån varandra. Att gå i dialog med källorna för att hitta ”personen” istället för att återigen skildra ett ”politiskt djur” är en mer kreativ och konstruktiv väg att gå (misstänker jag) för att hitta nyanserna i Münzenbergs liv.

Willi Münzenbergs grav, Montaigne, S:t Marcellain.

Slutligen, ett viktigt syfte med att skriva en biografi om Münzenberg handlar om att motverka myter och försköning. I och med Östtysklands sammanbrott 1989 i skenet och ljudet av Berlinmurens fall försvann även personkulten kring ett flertal tyska kommunister (Walter Ulbricht, Wilhelm Pieck) för att ersättas med skam och tystnad. I vakuumet har Münzenberg återvänt som en figur för den tyska vänsterrörelsen att hänga upp idéer och tankar om ”global solidaritet”.

Visst är tanken fin och nobel, men till syvende och sist handlar det om revision och förnekelse. Och varför då? Jo, under den östtyska perioden förpassades Münzenberg till något som har betecknats i termer ”the dustbin of history”, och ansågs vara persona-non-grata av och i den tyska kommuniströrelsens historia. I det avseendet är det särskilt viktigt att finna en objektiv balans för att placera in en person som Münzenberg i ett sammanhang som först och främst bör rikta sig mot historisk förståelse, och inte att använda honom i politiska syften. Måhända som en källa av inspiration för att agera och motverka en negativ världsbild, men inte i politiska kontexter. Münzenberg var en person som kan ses som en ”röd visionär” som bidrog till att förändra det politiska landskapet och hur politisk propaganda skulle skapas och framföras i publika rum, främst i Weimarrepubliken men också på en global nivå i rörelser mot fascism och kolonialism. Münzenberg var först och främst en organisatör och aktivist, inte en teoretiker, och det är ett av målen med att anta den biografiska utmaningen: att ge en balanserad bild av en komplex person genom att gå i dialog med Münzenberg utifrån vad källorna har att säga. Det är åtminstone en utgångspunkt att hålla fast vid.

Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.