Kategoriarkiv: 2000-talet

Att gröpa ur en grapefrukt eller vad har vi lärt oss egentligen?

Publicerat av

Barcelona, Rambla: i efterdyningarna av terror.

Vaknade den här morgonen till nyheterna av att ytterligare ett terrordåd hade utförts i en europeisk storstad, Barcelona. På turiststråket Rambla hade en ensam förare i en skåpbil rent bokstavligt plöjt sin väg framåt i rusande fart och orsakat ett stort antal dödsoffer och skadade samt skapat en panik som dels spred sig lokalt, dels vidare globalt tack vare nyhetsrapporteringen. Senare på fredagseftermiddagen utförs ett blodigt dåd i Åbo. Under en längre tid har jag tänkt men undvikit att sätta pränt på det som jag gått omkring och funderat kring vad som händer antingen nära oss eller långt bort. Och jag trodde att det vore enkelt att ignorera att skriva om det som kommer att följa nedan. Men att vara tyst är lika med att vara likgiltig. Ett sådant agerande ger vid handen ett ”tyst stöd” till de krafter och negativa röster som tar alltmer plats i dagens offentliga rum lokalt och globalt. Det går helt enkelt inte längre att vare sig blunda eller vara tyst.

Frågan jag ställer mig är om 2017 kommer kulminera i ett scenario där världen har blivit stadd i ett permanent undantagstillstånd? Det räcker med att se på den dagliga utvecklingen i USA, i vilket de groteska händelserna i Charlottesville för drygt en vecka sedan får symbolisera en djupt splittrad nation som styrs av person som verkar mer genom fingrarna (gester, Twitter) än genom huvudet. Här tänker jag främst på att leda ett land genom resonemang och en vilja till förståelse. Orsakerna till varför Donald Trump är som han är för många att ta upp här, och det räcker att titta på televisionen eller läsa analyser i pressen för att skapa sig en god bild av det hela. Hänger det hela ihop med att det är enklare att uppmärksamma det negativa i jämförelse med det positiva? Det må vara så, och vilket har blivit mer eller mindre en kliché att säga nuförtiden: ”att vi ska se på och lära oss av historien”. Men det visar oss också att historia inte enbart borde ses som en kronologisk eller linjär resa som rör sig stadigt framåt, det verkar istället vara mer som om mänskligheten är dömd till att upprepa tidigare katastrofala beslut och beteenden utifrån ett cirkulärt resonemang. Med det menar jag att samhälleliga fenomen följer ett mönster av att utvecklas – kulminera – gradvis eller snabbt försvinna – glömmas bort… och sedan börjar cykeln om igen.

Idag står världen återigen inför en storm av hatfyllda åsikter som har tydliga rötter i det förflutna. Se bara på ”återuppståndelsen” av fascism och nazism i Europa och USA, i vilket det senare där viftandet med nazistflaggor ter sig helt historielöst. Eller för den delen, hur terrorism dagligen påverkar varje enskild människa över hela världen genom att antingen skapa sympati för offren eller spä på redan etablerade fördomar gentemot befolkningar och religiösa inriktningar (läs islam). Världen rör sig mot en ny polarisering: det är ”vi mot dem” och frågan är på vilken sida man väljer att stå på om man väljer att hoppa på det tåget. Vidare, dystopi och mörker verkar lägga sig som ett raster över mänskligheten och frågan är hur vi ska hantera det hela. När det ser ut som om historien upprepar sig är en väg att gå att vända sig till kända urtolkare av ondskan genom historien, eller för den delen, varför mänskligheten helt enkelt verkar ha glömt vad som redan har hänt.

I det senare fallet kan vi se på vad den franske historikern Marc Bloch ansåg om att förstå det nutida genom det förflutna i The Historian’s Craft (ett manuskript som publicerades postumt i Frankrike 1949, Bloch avrättades i Lyon av nazisterna den 16 juni 1944): ”…within a generation or two, human affairs have undergone a change which is not merely rapid, but total, … It overlooks the force of inertia peculiar to so many social relations”. Bloch hävdade att likgiltigheten för det förflutna inte enbart förvirrar den samtida vetenskapen men skapar allmän oreda i den tid man lever i. I det förra avseendet får vi vända blicken mot sommaren 1950. Hannah Arendt, en tysk-amerikansk politisk filosof och tillika en av 1900-talets mer framstående skribenter kring fenomenet ”ondskan” (den banala ondskan), skrev i förordet till den monumentala studien The Origins of Totalitarianism att:

”Never has our future been more unpredictable, never have we depended so much on political forces that cannot be trusted to follow the rules of common sense and self-interest – forces that look like sheer insanity, if judged by the standards of other countries … On the level of historical insight and political thought there prevails an ill-defined, general agreement that the essential structure of all civilizations is at the breaking point”.

Nürnberg 1937

Ord skrivna utifrån orsaken och verkan av det andra världskriget, men också utvecklingen av det globala samfundet efter 1945 genom det kalla krigets polarisering av världen i ”det goda väst och det onda öst”. Arendts ord nedtecknade 67 år sedan verkar tyvärr ha tagit sig karaktären av att vara eviga och spelar en likvärdig betydelse idag.

Observationer och tillbakablickande har fortsatt fram till idag. En av de mer framstående historikerna i vår tid, Tony Judt, ställde sig frågan ”vad har vi lärt oss, om någonting överhuvudtaget” när det kom till betydelsen av att förstå 1900-talets historia. Det var en pessimistisk bild Judt målade upp i sin text, publicerad 2008 i The New York Review of Books, och domen över dagens samhälle var inte nådig, det vill säga att för att kunna bygga en bättre värld behöver vi, enligt Judt, ”gå tillbaka och titta noga” på vad som hände under 1900-talet. Ett århundrade färgat av globala katastrofer (krig, mass- och folkmord, förföljelser, svält) och totalitära regimer grundade utifrån ideologiska förebilder (nazism, fascism och kommunism). Till detta kan vi lägga en värld som under 1900-talet radikalt förändrades om vi ser till maktstrukturer, nationalstaters förhållande till varandra och till sig själva (nationalism och patriotism) och det postkoloniala (sönderfallet av forna imperier som Storbritannien och Frankrike efter 1945). Det är ett mischmasch av trådar som leder hela vägen ner från det globala till det lokala.

Jag har funderat kring uttrycket ”att man gröper ut något som en grapefrukt”. Det kan antingen relatera till något personligt, men i det här avseendet passar det in på hur världen ser ut 2017. Till slut finns det inte mycket kvar att gröpa ur och istället ersätts det med något annat. Terror spär på rädsla och rädsla föder likgiltighet, och för att låna ett begrepp hämtat ur Arendts studie, samhällen ”atomiseras” och till slut är människan ensam och isolerad, oförmögen att lita på någon. Men varför har jag skrivit denna text? Jo, å ena sidan måste livet finna en väg att gå vidare i vilket vardagslivet har sina rutiner, och å andra sidan får inte cynism eller likgiltighet inte segra. Det är enkelt att vända bort blicken och döma, sluta ögonen eller hålla handen för munnen, men i slutändan blir vi alla dömda av historien om vi står bredvid och enbart tittar på. Vi kan bättre än så…

Den biografiska utmaningen

Publicerat av

Willi Münzenberg i Frankfurt am Main 1929 i samband med Förbundet mot imperialism och för nationellt oberoende (League against Imperialism and for National Independence) andra internationella kongress. Till vänster: James W. Ford, kommunist från USA, och till höger: Garan Tiemoko Kouyaté, antikolonial aktivist och kommunist från Mali men levde i Paris. Kouyaté avrättades av nazisterna i Frankrike under andra världskriget.

Att skriva en biografi är en utmaning. Jag har gett mig på utmaningen att försöka skriva en levnadsberättelse om Wilhelm Münzenberg (smeknamn: Willi, 1889-1940), en mytomspunnen person som var verksam inom den internationella kommuniströrelsen mellan de båda världskrigen, men var sprungen ur och formad av en socialistisk och pacifistisk världsbild. I första hand när jag ställde mig inför uppgiften att börja pussla ihop en biografi om Münzenbergs liv var att komma fram till vad jag inte är ute efter. Ska det skrivas ännu en biografi som redogör för i kronologisk detalj hur en viss person har levt, och med tanke på Münzenbergs aktiva deltagande i en miljö som kan karaktäriseras som ”politisk”, vilken nytta är det att skriva ännu en ”politisk biografi”? Nej, det är det inte. Och det har redan gjorts vid två tidigare tillfällen när vi kommer till tolkningar av Münzenbergs liv. Dels täcker Babette Gross (Münzenbergs partner) biografi Willi Münzenberg. Eine politische Biographie (Stuttgart, 1967) in hans politiska liv i en värld som var satt i ständig förändring, dels har vi att göra med Sean McMeekins tendentiösa skildring av Münzenberg i The Red Millionaire. A Political Biography of Willi Münzenberg (New Haven, 2003). I det senare fallet är det tydligt att målet inte var att uppnå en objektiv tolkning, utan att istället spä på med fördomar och förutfattade meningar om en person som tydligen irriterade författaren.

Nej, jag är inte ute efter att försöka skildra Münzenbergs politiska liv och karriär. Det är inte där kärnan till hans liv går att finna, det politiska må ha varit en central del, men det utgjorde bara en del av en större helhet. Med tanke på den omfattande forskning som jag har bedrivit i arkivsamlingar i Moskva, främst det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI), har jag samlat ihop en stor mängd källor där Münzenberg talar genom dokumenten. Till exempel, dokument i hans personfil eller i korrespondens från honom till ett stort antal aktörer över hela världen speglar en driven men skickligt balanserande person som hade fingret i vinden för att se åt vilket håll den politiska trenden svängde, främst internt i den kommunistiska rörelsen. Källorna visar också på en försiktig person som alltmer under 1930-talet med all säkerhet valde sina ord, särskilt vid hans sista vistelse i Moskva 1936. Fyra år senare var Münzenberg och Babette inte längre tillsammans, dock berodde detta inte på en separation mellan de två. För det första, Tysklands invasion av Frankrike 1940 delade på de två, och för det andra, Münzenberg hittades död den 17 oktober i Montagne av en skogsvakt vid namn M. Belle. Ett abrupt slut på ett liv som hade levts intensivt på alla nivåer: politiskt, socialt och personligt, och samtidigt befann sig Babette i Lissabon hösten 1940, redo att resa över till USA, funderandes över vad som hade hänt med Münzenberg efter de hade kommit ifrån varandra. Att gå i dialog med källorna för att hitta ”personen” istället för att återigen skildra ett ”politiskt djur” är en mer kreativ och konstruktiv väg att gå (misstänker jag) för att hitta nyanserna i Münzenbergs liv.

Willi Münzenbergs grav, Montaigne, S:t Marcellain.

Slutligen, ett viktigt syfte med att skriva en biografi om Münzenberg handlar om att motverka myter och försköning. I och med Östtysklands sammanbrott 1989 i skenet och ljudet av Berlinmurens fall försvann även personkulten kring ett flertal tyska kommunister (Walter Ulbricht, Wilhelm Pieck) för att ersättas med skam och tystnad. I vakuumet har Münzenberg återvänt som en figur för den tyska vänsterrörelsen att hänga upp idéer och tankar om ”global solidaritet”.

Visst är tanken fin och nobel, men till syvende och sist handlar det om revision och förnekelse. Och varför då? Jo, under den östtyska perioden förpassades Münzenberg till något som har betecknats i termer ”the dustbin of history”, och ansågs vara persona-non-grata av och i den tyska kommuniströrelsens historia. I det avseendet är det särskilt viktigt att finna en objektiv balans för att placera in en person som Münzenberg i ett sammanhang som först och främst bör rikta sig mot historisk förståelse, och inte att använda honom i politiska syften. Måhända som en källa av inspiration för att agera och motverka en negativ världsbild, men inte i politiska kontexter. Münzenberg var en person som kan ses som en ”röd visionär” som bidrog till att förändra det politiska landskapet och hur politisk propaganda skulle skapas och framföras i publika rum, främst i Weimarrepubliken men också på en global nivå i rörelser mot fascism och kolonialism. Münzenberg var först och främst en organisatör och aktivist, inte en teoretiker, och det är ett av målen med att anta den biografiska utmaningen: att ge en balanserad bild av en komplex person genom att gå i dialog med Münzenberg utifrån vad källorna har att säga. Det är åtminstone en utgångspunkt att hålla fast vid.

Från alternativa rum i Belarus 2017 till en danskväll i London 1930

Publicerat av

Danse Cosmo

Igår var jag och lyssnade på ett antal paneldiskussioner i årets upplaga av ”Belarusdagarna” i Stockholm, en konferens som pågår under tre dagar och organiseras av den icke-statliga intresseorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Med tanke på den senaste utvecklingen i ett land som befinner sig knappt två timmar med flyg från Sverige fyller ”Belarusdagarna” en särskilt viktig och upplysande funktion. Den första panelen diskuterade hur massmedier i Belarus formar digitalt och analogt motstånd samt hur information om regimens styre distribueras i olika kanaler över hela landet. Ett uppseendeväckande inslag var berättelsen om hur aktivister i Belarus skapar alternativa rum för motstånd genom att titulera dem som något allmängiltigt, det vill säga, genom att hålla populärvetenskapliga föredrag om till exempel djurs beteende utförs möten med en politisk subtext. Det här är inte något nytt i miljöer och kontexter av samhällelig repression. Låt mig belysa detta genom två historiska exempel, det ena i London och det andra i Berlin.

  1. Den 26 juni 1930 arrangerades ”Danse Cosmopolitaine” i Tottenham Distillery vid Tottenham Court Road i London. Arrangörerna för den kosmopolitiska danskvällen var den brittiska sektionen för den antiimperialistiska organisationen League against Imperialism tillsammans med ett antal personer aktiva i den indiska befrielserörelsen som levde och hade London som sin politiska bas. När man tittar på inträdesbiljetten står det dock inget om att det var en politisk tillställning, och för att få tillträde till lokalen krävdes det att man hade köpt en biljett i förväg. Anledningen till varför danskvällen hade organiserats var tudelad. För det första, att fortsätta diskussionen om den indiska befrielserörelsens kamp för oberoende från det brittiska imperiet, och för det andra, även aktivister vill säkert uppleva en kväll av underhållning emellanåt. För den brittiska säkerhetstjänsten i London uppfattades en händelse som ”Danse Cosmopolitaine” som subversiv. I rapporten från ”Metropolitan Police” (en underavdelning till Scotland Yard) i London går det att läsa hur en infiltratör hade försökt att komma in i lokalen. Dock hade personen nekats inträde på grund av att han/hon inte hade med sig någon biljett. Trots missödet kunde informatören registrera att ungefär sextio personer hade närvarat under kvällen, varav hälften bestod av ”unga brittiska damer”.
  2. Berlin var under de första åren av 1930-talet och fram till Hitler och nazistpartiets maktövertagande den 30 januari 1933 en plats av ökad radikalisering och marginalisering av politiska grupper som befann sig främst i vänsterforan. Under 1920-talet hade grupperna  använt sig av öppna publika rum och skollokaliteter för att hålla möten och demonstrationer. Dock växte orosmoln fram på himlen och det som oroade polismyndigheten i Berlin var den ökade ”ryska närvaron” i form av agenter i staden. Den 10 januari 1930 uttryckte polischefen att det ”stora antalet av ryska emissarier” berodde på och kunde kopplas ihop med det tyska kommunistpartiets aktiviteter. För att delvis komma tillrätta med problemet skapades nya strategier i kampen mot den subversiva närvaron i den tyska huvudstaden. En del i strategin var definitivt att begränsa det politiska rummet och tillgången till fysiska rum. I augusti 1930 beslöt den tyska säkerhetspolisen (IAN) i Berlin att stänga dörren till möjligheten för ett antal organisationer att hålla möten i skolor. Bland annat förbjöds Sovjetunionens vänner, Proletära författares förening (Bund der proletarischer Schriftsteller), den Internationella arbetarhjälpen, Förbundet mot imperialism, den Röda hjälpen i Tyskland och så vidare att använda skolor som en plats för politisk aktivitet. I och med de nya villkoren flyttade den politiska aktivismen ut till Berlins gator, som nu blev en skådeplats för aktörer på höger- och vänsterkanten, vilka ofta landade i våldsamma konfrontationer mellan de nazistiska SA-förbanden och det kommunistiska Rote Frontkämpfer Bund.

Vad handlar detta om? Att politiska och sociala rörelser skapar och är i behov av alternativa rum ger oss en förståelse till varför och hur rörelser fungerar ur ett rumsligt perspektiv. Det indikerar också varför vi väljer att kategorisera dem som ”subversiva”, det vill säga genom rådande omständigheter finns det inga andra alternativ än att skapa nya rum för möten och utbyten av idéer och tankar. Att repressiva regimer administrerar olika tekniker, förordningar, restriktioner eller byråkratiska medel för att kontrollera ett samhälle är inget nytt om vi ser till hur det ser ut i världen idag, istället är det ett system som har förfinats (om man får säga så) över tid. Det som är fascinerade är att studera hur ”subversiva” rörelser alltid finner en väg till att bedriva verksamhet antingen genom digitala eller analoga forum och platser, och som situationen i dagens Belarus belyser, genom att förlita sig på att säkerhetstjänsten enbart läser rubriken och inte det finstilta i inbjudan till ett föredrag om djurs beteende.